systergrus

Det var betong överallt, tills jag tittade upp och såg dig.

Du ler så vackert när jag stryker dig medhårs.

I just need a second.

Så kom han, hem till mig.

Sen kom han på min mage.

Så kom han, av sig mitt i en mening.

Sen kom sömnen, kom som en befrielse.

Så kom morgonen, när han gick.

Och han kommer aldrig tillbaka.

Då kom saknaden.

I just need a second.

I have already planned to be forgotten when you leave.

När man ofta har rätt, men befinner sig i ett tragiskt ögonblick där man hoppas ha fel.

Jag vill ha fel, jag vill ha dig kvar.

I just need a second.

Du smakar bättre än rödvin, stora ord för ett rödvinsluder som jag.

Du kan få bo i mitt hår, du kan få leva i mina händer.

Bara du lovar att lämna några andetag på min panna innan du går.

I just need a second.

Jag vill inte höra det döende ekot från någon annans skratt

när min kind vilar mot din bröstkorg.

Jag vill bara höra din närhet, jag vill bara känna det som är vårt.

I'm not unfaithful, But I'll stray.

Jag skulle aldrig ge mitt sinne till någon igen, sen skrattade regndroppar mot min ruta.

Knackade tills jag öppnade och lät dig komma in, jag har verkligen låtit dig komma in.

Det vi har kommer aldrig bli någon annans.

Jag behöver att du vet det, jag behöver att du förstår det.

Fan varför fick du en så stor bit av mig,

fan varför gav jag det till dig utan att våga berätta att du fått det.

I JUST NEED A SECOND.

Man måste bli lämnad några gånger, och lämna några gånger,

innan man inser vad man vill ha.

Jag kanske är dum, men jag vill ha dig.

Jag vill ha dig precis som du är.

I just need a second...with you.

Där ligger en fimp på marken, man ser märken av röda läppar på det gula filtret.

Undras vem hon är, som vågar ha den färgen, hon är säkert vacker.

Jag kan nästan höra hur hon tänder den, drar ett bloss.

Hör du hur hon skrattar? HA HA.

Var ska hon någonstans, vem tillhör hon inatt.

Jag kommer ihåg hur du spillde rödvin över min favorittröja i parken, kvällen var skapad av kyssar och tillhörde den där sortens överraskande rus som inflammerar hjärnan.

Vi ville inte sova, du hade något annat i tankarna.

Och du hörde hur jag skrattade HA HA.

Hör du hur jag skrattar nu? HA HA.

Vårstädar kroppen och har drömmar om hur jag ska dö, det är inget nytt.

Varje vår är det samma procedur, en återkommande rutin jag både avskyr och uppskattar.

Känslan glider ner med alkohol längs strupen, bitterljuvt och med höga hopp över meningarna han fällde. (och meningarna han inte fällde)

Förvirrad men klarsynt utan att vilja se.

Hit kommer själar som inte längre vill leva, rädd att bryta benen när jag klättrar upp för stegen.

Men någonstans på taket står han och skrattar, HA HA.

Jag vill veta vem han är.

Drar mig undan med dammråttorna i hörnet, kryper ihop med tonerna av melankoli.

Hade en mening på tungan, men just som den skulle komma ut så rörde han mina läppar.

Världen snurrade och jag ville kliva av, han är inte till för mig och ändå vill jag ha mer.

På frågorna jag ställer svarar han med sin stora underbara mun, HA HA.

Jag faller mellan skinn, händer och andetag när hans skratt när mitt öra.

Jag är inte tankspridd, jag är bortsprängd.

Ryggen möter ditt leende och jag går, mot något vi kallar imorgon.

Jag har din kyss i handen, varm och särdeles mjuk.

Samtidigt avig och frånvarande.

Det regnade frågor den natten, svaren blev punkter som kröp runt varandra med tvivel mellan spända tänder.

Frågor som kröp mellan våra lår när du kom in i mig.

Orden tappar betydelse om handlingarna sliter upp och skändar meningen.

Tusen bitar puzzel karvade i skinn sprids i min lägenhet.

Släpp kniven och plocka upp nålen, jag kan vara din trasdocka.

Jag längtar på tå, försöker verkligen förstå hur du tänker. (tro på det du säger)

Låter vinet tala och känner, jo..hjärtat sitter där det ska.

Ibland kan jag tro att det bara är ett tomrum, ett ställe där man samlar skräp.

Men det dunkar som en ångvält och sprider kyssar i vinden.

Känner du dom?

Hursomhelst så är dom dina tills solen går upp, kanske till och med tills solen går ner.

Det är vidrigt att bli sårad av någon man tycker om, men det är vidrigare att vara medveten om det och ändå låta det ske.

Man borde fatta någonstans.... ”när du hör det här ljudet” (förlåt, gråt, sorg) ” då vet du, att det är dags att vända blad”

Ändå fortsätter jag lyssna, i tron att det kan få ett lyckligt slut.(eller ett ärligt slut)

Jag ORKAR inte tävla med ungdom, har ingen lust( och inget självförtroende ) att mäta mina mörka lockar med blonda slingor.

Lakan fyllda med någon annans hud och närhet ( någon annans röst och skratt ),

där ska jag ligga och smaka dina läppar, låtsas att jag betyder något för dig ( när jag inser att jag är vem som helst )

Jag är bara en varm kropp som värmer din kyla när du låter mig.

Det blöder här borta, och det är jävligt otrevligt.

Du får ta med dig en trasa nästa gång du kommer hit och städa upp oredan du skapat.

Konsten att be om ursäkt ligger inte i att kunna säga orden, konsten är att förstå varför man säger dom. (och lära sig av sina misstag) framförallt dom som sårar någon man tycker om.

Det var liksom inte värt något längre, det var inte värt att stanna kvar.

Men sen kysste du mig...och inget annat än din smak spelade någon roll.

Jag vill ha sol mot låren och fullkomlig idioti i mitt beteende.

Rödvinsläppar, salta händer och trevande anledningar till leende när du rör mig.

Lever som en träl i väntan på livet utan orsak och skäl.

Resa mig upp? Alltid, men jag vill heller aldrig sluta falla, aldrig sluta famla.

Jag är hungrig, ge mig vardagsfilosofi och nattsvammel.

Kom ge mig kroppen, ge mig mätt.

Den där rökhostan efter tre dagars konjakmaraton i motvind.

När morgondagen inte är främmande utan mer en förhoppning.

För solen skiner in och den natten somnade vi på mattan, Skånes färgglada poesi i periferin.

En dotter saknar sin jord i söder, saknar den brännande känslan av igenkännande och dofterna.

Våt asfalt, nyklippt gräs, vårens första krokus, din andedräkt.

Försöker fånga något intimt med dig, men pennan ger dig inte rättvisa.

Så skriver han utan tanke på effekten i mitt blod.

”Jag sitter i en stickad tröja som jag köpte på secondhand igår, en kaffe i handen och en marlboro i flabben. Du fattas mig”

• jag tror inte vi borde träffas när jag kommer hem.

”Kan inte tänka mig ett bättre avslut på det här livet, inne i dig”

Vad svarar man på det?

”Mitt hjärta slår för den dagen då du uppenbarar dig framför mig. Säger hej, och sedan kastar en cykel i huvudet på mig, jag är kär i dig Jenny”

Smälter ut i cementen.

”En vacker dag ska du få se mig, precis som det är menat att du ska se mig. Och jag dig”

Vem har gett dig en sån len tunga?

Tillsammans kan vi håna normaliteterna och visa hur man är sig själv när man är två.

”Att dricka Tröd, nakna, under en filt av djurhud”

”En vacker dag fröken, fåglar som kvittrar och ingen bryr sig”

Själv dricker jag bara på måndagar, om jag jobbar på tisdagen, sjukast så.

Ska vi skaffa hund ? Vi kan se hur det funkar.

”Frågan består av ord.Precis som den vackraste sången du hört,ord i en speciell följd”

KÄRLEK OCH REVOLT, KAOS OCH ANARKI...tystnad, från omgivningen.

Mot bättre vetande börjar jag återigen klättra mot lyckan, han är klädd i en lejondräkt.

Bara för att hans mörka ögon får se den jag inte vill att någon ska se.

Minskar på stressen och känner mig rätt lugn när han håller om mig, känner mig inte panikslagen när han rör mitt hår.

Känner mig bara oroväckande nöjd när han är nära, det känns konstigt på något vis.

På gränsen till läskigt men ändå spännande, omvälvande.

Jag har aldrig varit rädd, och kommer inte börja nu.

Däremot kanske det är dumt att slå sig själv där man redan har blåmärken.

Hjärtat kan få slå så länge det inte hånas.

Du är så mycket mer verklig än alla andra, du är på riktigt i din rörande ärlighet.

Jag lovar att aldrig ta dig för givet, du är större än så.

…...LördagsHysteri......

Återigen vissnar Basilikablad i fönsterkarmen, dit solen når men aldrig känner sig hemma.

När ens bästa vän är klädd i glas och fylld av röda druvor.

Han tränger sig före i kön, inte för att han har bråttom, utan för att han tror sig vara viktigare.

• Jag är påväg någonstans, kan ni inte se det på min kavaj?

• Kan ni inte se det på min klocka?

Bara visarna kostar mer än era årslöner och är vackrare än era döttrar.

Stackars stackars rika människa, vad fattig du igentligen är.

Vid avgrunden till världen vrålar barn som är hungriga, men vi slänger mjölken som går ut imorgon.

För att vi kan.

Skygglappar tätare än våra samvete föder vår okunskap.

Vi vet att det är så, men det är enklare att skylla på vår välfärd, skrika att det är samhällets fel.

För vad kan lilla jag göra?

Där står en flicka som skärs sig i armarna till frukost, brevid står en annan flicka och räknar kalorier.

Båda är vackrare än solstänk på glittrande snö, men spegeln är bitter.

När slutade vi betyda något? När slutade vi ta hand om varandra?

Själv går jag runt naken i min lägenhet och försöker lufttorka.

Läser gårdagens notiser och inhalerar kaffe som om det vore luft.

Kvinnor i färgglada sjalar försöker pruta ner priser i en second hand butik, samtidigt som barnen i deras kjolar griper efter allt deras små händer kan nå.

Alla vill ha mer och mer, samtidigt dömer vi dom som inget har (och dom som har för mycket)

Min far ringde och sa att jag skulle få en äkta singer symaskin ( som jag alltid önskat mig )

Lyckan i magen grodde, spirade, tills det slog mig att jag fick den för att farmor dött.

Bitterljuvt, mest bittert.

En höggravid kvinna ville köpa cigaretter av mig, skämtade om att röka var det enda hon kunde roa sig med när magen störde alla andra nöjen.

Jag blev äcklad och vägrade ta betalt, tittade med en blandning av förakt och medlidande.

Hon blev vansinnig och tårarna svämmade över, men jag kunde inte tycka synd om henne.

Efteråt slog det mig att jag gett mig själv rätten att döma en fullständig främling.

Även om hon gör rätt eller fel så är det inte min uppgift att låta yxan falla.

VEM tror JAG att JAG ÄR!

…..SöndagsMelankoli......

Snart är det sommar, då klättrar vi upp i träden med smutsiga fötter och händerna fyllda med kyssar och vinflaskor.

Drar fingrar i sanden och smakar salt nybadad hud, skäggiga kinder mot solvarma lockar.

Tänder eldar i skymmningen och tänder eldar mellan fuktiga kroppar.

Det va länge sen jag kände såhär, men fan vad jag saknade dig inatt.

Eller, jag saknade hur du brukade väcka mig när jag kallsvettigt kastade mig våldsamt under mardrömmar.

Inatt var det ingen som väckte mig, ingen som vaggade mig när jag grät tills lampan vid sängen jagade bort mina gamla demoner.

Det finns ingen annan utväg än att bli tillfälligt hysterisk och tyst skrika in mot hjärnan att det inte är på riktigt.

Känner mig så jävla naken ibland.

Vuxna tittar i smyg och viskar till varandra, samtidigt som barnen drar i händerna och pekar med gälla röster – Titta mamma, hon är ett öppet sår!

När vi va tidiga ungdomar brukade vi droppa stearin över händerna och gjuta kroppsdelar.

Vi skämtade om att smärtan var skön, min vän skämtade lite för mycket.

Jag tänkte göra en exakt kopia av mina bröst ifall jag fick cancer, så att jag alltid skulle komma ihåg hur dom såg ut.

Men sen tänkte jag att det kanske var att be om cancer, att jag skulle få det FÖR ATT jag gipsat mina bröst, så jag vågade aldrig.

Stearin och den trevliga smärtan slutade vara roligt när jag hittade min vän i den största blodpölen jag någonsin sett.

Det skulle ta för lång tid att räkna stygnen i hennes armar, men jag räknade timmen det tog att skrubba bort klumparna av levrat blod från trägolvet.

Jag räknade minuterna det tog innan jag hörde sirenerna från gatan.

Jag räknade handduksdragen över hennes kropp, och pulsen i hennes hals.

Jag räknade stenarna på marken hela vägen hem för att slippa tänka i bilder.

…...MåndagsFrenesi.......

Jag är täckt av skinn, jag vill att du ska känna mig.

När du omöjligt kan dricka mer, men fortsätter dricka ändå.

Tuggar tankar och maler känslor i rasande fart, slår på tangenter och kastar vinglaset i golvet.

Allt jag skriver blir så jävla ovärdigt det jag känner.

Det toviga vackra helvetet från hösten kröp ner i mina lungor imorse.

Fan vad jag tyckte om dig, och vad overkligt ledsen du gjorde mig.

Funderar på att elda upp boken du skickade men det skulle kännas så smått av mig så jag fortsätter läsa istället.

Man får inte lura ut folk på isen om man vet att den kommer spricka, (jag visste också)

Har lärt mig att skratta med utsidan, önskar någon kunde se insidan.

Jag är lika nojig som alla andra, tittar mobilen var femte minut för att se om han svarat.

( det har han inte )

Du gjorde mig arg idag, du gjorde att jag kände mig obetydlig och vilsen i vår vänskap.

Jag gillade det inte, och kommer inte acceptera det.

Jag förstår dig, jag känner den människan du är.

Nu är det din tur att känna den människan JAG är.

It's not ok to treat people like they don't matter.

Jag vet att du inte menar något illa men det gör mig illa iallafall.

Hans uppskattning är glasklar en natt som denna.

Jag blev glad när jag öppnade dörren och såg dina läppar

Det kändes som om du fortfarande var i mig när jag satt på tunnelbanan.

Lyssnade på ”Skinny Love” med Bon Iver och stängde ögonen, du finns i hela min mun.

Va sådär matt i benen som man bara blir när man precis haft sex, sådär svag att det blev svårt att resa sig från det smutsiga sätet när jag nådde min station.

Det har varit en riktigt bra natt, när man inte känner snöflingorna mot ansiktet, när nordanvinden inte kan blåsa bort leendet.

Det har släppt taget, det där som gjort att jag tappat orden när jag tänkt på dig.

Nu är det mer som en flödande flod i händerna.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men du kunde inte svara när du läst mina tankar.

Du ringde istället, med en hel harang av trassliga ord försökte du säga vad du tyckte.

Det var så.... vackert, det rörde mig.

Det är modigt att hellre försöka tala än att sätta kalla bokstäver i ett så lätt missförstått sms.

Du växer hela tiden, du växer till något stort och fint jag faktiskt inte vill vara utan.

Just nu, här, när det känns som om vi förstår varandra.

Här vill jag stanna kvar.

Det behöver inte bli mer, jag vill inte att det ska vara mindre, det ska vara exakt såhär.

Vi kan tillhöra varandra och tillhöra alla andra på samma gång.

Det enda jag kan säga med fullständig säkerhet är att jag älskar att ha dig här.

Du gör mig fullständigt begeistrad!

Kyss mig Lycklig, ”Feed Me With A Kiss”

Du bjuder verkligen ut ditt skratt till den som önskar få, äger inte meningen men den stämmer lika mycket ändå.

Kan aldrig få ihop tillräckligt många egna ord om dig för att kunna skapa en text, ( jag har försökt ) Däremot så finns du i alla sångtitlar jag springer över.

Du är oftast inte innehållet i texten, du är mer som en träffsäker punchline.

När allt lägger sig, man sover med mörkret, ler med dagen.

Där i den melankoliska ron finns du inte, men helt utan förvarning..får man en dansk skalle så pannbenet spricker.

”I have so many bruises but you have such a smile”

Jag skulle nog kalla det passion, ( eller ett ovettigt resonemang ).

”Jag är för full, du är för ung, jag ser dig prata men hör inte ett dugg”.

Ibland lyssnar jag uppriktigt inte alls på vad du säger, det enda jag tänker på är att jag vill ha dig i mig.

Kanske nonchalant, men du får skylla dig själv när du ser ut som du gör, känns som du gör.

Du rör mina axlar på ett speciellt sätt, hårt fast mjukt, lent fast skrovligt.

”Jag kanske skulle leta upp någon yngre som en fjäder i hatten, det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten”.

Du är bra på det där, att ge värme när man fryser.

Du kommer ganska nära när jag låter dig, lite för nära vissa nätter måste jag erkänna.

Ännu närmre kommer du på morgonen, då har jag slutat tänka med huvudet och låter höfterna tala.

Här hittar man den känslan man vill behålla, när du slår ner i mig som en jordad blixt.

Nyvaken och lugn, när du kommer in, hela vägen in.

Hur du rör dig, hur tung och stor du är, hur jag försvinner mellan dina axlar.

Hur du låser mina ben, hur du andas hårdare mot mitt öra, hur jag andas hårdare mot din hals.

”Om du vore bränd som mig, skulle jag gå hem med dig, skulle du va allt jag någonsin velat ha”.

Men du är inte bränd, och du är inte alls som mig.

Undrar om jag någonsin kan bli den jag varit igen.

”Utan dina andetag”

Det skulle inte göra mig någon skillnad om jag aldrig fick känna dom igen, men det skulle vara tråkigt ett tag tills jag kom över hur dom smakade mot min tunga.

”Han ler och förvandlas som pojkarna gör, när inget finns att teatra inför”

Jag tror inte du vet hur tydligt detta syns hos dig, när du lägger dig ner och blir verklig.

När inget är spel utan bara två människor i en säng.

Din hållning blir annorlunda, din röst trappar ner och du tittar på orden vi talar.

Du blir tillgänglig och uppmärksam, ödmjuk och klok.

Det är så jag tycker om dig, när man får en glimt av hur du kommer vara när du sparkat av dig ungdomen.

Den här låten har inget med oss att göra känslomässigt.

”Home, let me come home, home is wherever I'm with you”

Jag gillar bara verkligen när du sjunger den.

Jag tycker om dig helt enkelt, och det betyder varken mer eller mindre än det jag säger.

Det betyder bara att jag tycker om dig.

Även om det finns statister i mitt liv såväl som i ditt liv, så borde du veta att du är min huvudperson och huvudattraktion.

My Mary Go Round And The Cherry On My Sunday ♥