Svart är det nya Rosa...
Och en splittrad själ är den nya Jenny, blir ständigt konfunderad över hur lite man kan inverka på sina egna känslor.
Man gråter när man är arg,ledsen,förvirrad, missförstådd som om maktlöshet plötsligt skulle bli ens slav av att bomba kinder med väta, därav skulle jag nog medge att jag låter det falla allt för sällan,
då blir funderingarna istället en undran över vart alla ofällda tårar hamnar? något slag fängelse i bröstet, en klump i magen..en hjärntumör, eller dunstar dom på insidan och ångar ut genom porerna?
Eller blir dom bara ofödda? Aborterade av förtryckta små händer som gräver kanaler på insidan av kroppen, ledda i fördärvet.
Min blodpumps soldater har i alla fall för längesedan lämnat sina poster och flytt till någon med rödare floder i venerna, någon utan grått och svart, någon som inte bryr sig lika mycket om insidan är gjord av glas eller sten.
Man vänder och vrider, slåss och strider mot allt kroppen uppfattar som ett hot, men om hotet kommer inifrån? hur värjer man sig då? Letar från insida till utsida efter det som gått sönder, men hur ska jag kunna laga det, om jag inte hittar det? Är det evigt trasig jag har fått på min lott?
Om jag till slut finner hålet i min själ där livet rinner ut, och jag lagar det, är något annat dömt att brista i dess ställe, kanske är jag bara i mitten på vågskålen när jag är halv, eller ska varenda del, varenda repa och ärr lappas ihop tills jag bara består av tyg och tråd.
Själva mänskligheten i mitt väsen kanske bara behöver suddas ut, bli en skugga, försvinna i solen för att bara födas på nytt när någon ställer sig i motljus, när någon råkar se att det kanske visst finns ett innehåll i den där tomma lekamen, det kanske visst är värt att rädda den krympande flickan under lyktstolpen.
Tycka synd om sig själv är en så sliten mening, ett så slitet sätt att leva på men ibland lyckas man slänga ett nät av tyngder över alla tankar man trodde man ägde, alla känslor man trodde va behärskade, alla åsikter man noga valt ut att bli något man vill förkroppsliga.
En del av världens samvete vilar tryggt i botten av skallbenet och äter långsamt ur mitt eget jag tills det ekar av tysta skrik.
Ensamhet är nog så attraktivt när man besöker den själv men inte när man påtvingat hör den andas och väsa utanför dörren, manar en att släppa in den, överväldigar en att låta den leva i varje vrå, i varje tyst minut av min periferi.
Något finns i mina väggar, i mina speglar och mellan mina skrynkliga lakan, något jag inte äger eller kontrollerar, det har nog alltid funnits där. Vansinnet, vanmakten, den vidriga både tysta och högljudda stanken av rädsla.
Om jag bara kunde hitta roten till allt, Förstå meningen med varför jag tycks leva i så många parallella världar,vad är det som inte duger med den verklighet alla andra tycks trivas så bra i.
Tittar ner på mina armar men dom verkar inte tillhöra mig, jag bestämmer i alla fall inte hur dom ska fungera, benen är mjuka men skinnet vrider sig under mina fingrar, som om själva beröringen av min hand gör mig illamående.
Som om själva kroppen vill fly från mig och tillhöra någon annan, Mitt huvud tycks skrämma bort allt som fysiskt är jag, Förtrycka allt jag består av och lösa upp varenda fiber av min kropp.
Min hjärnas kurirer har gett upp slaget om balansen mellan gott och ont, allt bara är, jag bara är.
Tillåter mig att vara disträ när tankar vibrerar genom min ryggrad, tillåter mig att vara skrämmande skev i den tystnad jag själv byggt upp, tillåter mig att vara allt jag är, i mitt ständiga krig mot mig själv.
Man gråter när man är arg,ledsen,förvirrad, missförstådd som om maktlöshet plötsligt skulle bli ens slav av att bomba kinder med väta, därav skulle jag nog medge att jag låter det falla allt för sällan,
då blir funderingarna istället en undran över vart alla ofällda tårar hamnar? något slag fängelse i bröstet, en klump i magen..en hjärntumör, eller dunstar dom på insidan och ångar ut genom porerna?
Eller blir dom bara ofödda? Aborterade av förtryckta små händer som gräver kanaler på insidan av kroppen, ledda i fördärvet.
Min blodpumps soldater har i alla fall för längesedan lämnat sina poster och flytt till någon med rödare floder i venerna, någon utan grått och svart, någon som inte bryr sig lika mycket om insidan är gjord av glas eller sten.
Man vänder och vrider, slåss och strider mot allt kroppen uppfattar som ett hot, men om hotet kommer inifrån? hur värjer man sig då? Letar från insida till utsida efter det som gått sönder, men hur ska jag kunna laga det, om jag inte hittar det? Är det evigt trasig jag har fått på min lott?
Om jag till slut finner hålet i min själ där livet rinner ut, och jag lagar det, är något annat dömt att brista i dess ställe, kanske är jag bara i mitten på vågskålen när jag är halv, eller ska varenda del, varenda repa och ärr lappas ihop tills jag bara består av tyg och tråd.
Själva mänskligheten i mitt väsen kanske bara behöver suddas ut, bli en skugga, försvinna i solen för att bara födas på nytt när någon ställer sig i motljus, när någon råkar se att det kanske visst finns ett innehåll i den där tomma lekamen, det kanske visst är värt att rädda den krympande flickan under lyktstolpen.
Tycka synd om sig själv är en så sliten mening, ett så slitet sätt att leva på men ibland lyckas man slänga ett nät av tyngder över alla tankar man trodde man ägde, alla känslor man trodde va behärskade, alla åsikter man noga valt ut att bli något man vill förkroppsliga.
En del av världens samvete vilar tryggt i botten av skallbenet och äter långsamt ur mitt eget jag tills det ekar av tysta skrik.
Ensamhet är nog så attraktivt när man besöker den själv men inte när man påtvingat hör den andas och väsa utanför dörren, manar en att släppa in den, överväldigar en att låta den leva i varje vrå, i varje tyst minut av min periferi.
Något finns i mina väggar, i mina speglar och mellan mina skrynkliga lakan, något jag inte äger eller kontrollerar, det har nog alltid funnits där. Vansinnet, vanmakten, den vidriga både tysta och högljudda stanken av rädsla.
Om jag bara kunde hitta roten till allt, Förstå meningen med varför jag tycks leva i så många parallella världar,vad är det som inte duger med den verklighet alla andra tycks trivas så bra i.
Tittar ner på mina armar men dom verkar inte tillhöra mig, jag bestämmer i alla fall inte hur dom ska fungera, benen är mjuka men skinnet vrider sig under mina fingrar, som om själva beröringen av min hand gör mig illamående.
Som om själva kroppen vill fly från mig och tillhöra någon annan, Mitt huvud tycks skrämma bort allt som fysiskt är jag, Förtrycka allt jag består av och lösa upp varenda fiber av min kropp.
Min hjärnas kurirer har gett upp slaget om balansen mellan gott och ont, allt bara är, jag bara är.
Tillåter mig att vara disträ när tankar vibrerar genom min ryggrad, tillåter mig att vara skrämmande skev i den tystnad jag själv byggt upp, tillåter mig att vara allt jag är, i mitt ständiga krig mot mig själv.
