systergrus

Kommer du ihåg oss?

Kommer du ihåg hur det var?

50 stulna glassar och en soffa med knölig stoppning.

Berg, berg av andra människors kläder.

Kommer du ihåg alla morötter vi släpade från åkern till din enda stora kastrull, dagens hunger.

Kommer du ihåg draperiet framför din säng som slets ner när händer slungades mot ansikten.

Hunden som tog sig in genom balkongdörren,och väckte mig med saliv och vassa tänder.

Kommer du ihåg hundens ägare? Han är död nu.

Kommer du ihåg när du sa att dina ben satt fast i cykeln och jag fick klippa av dina jeans?

Du ägde ingen cykel.

Smaken av hallon, nya kyssar och doften av att vara ung blandades med doften av människors spyor jag torkade från tapeter och smaken av pipa i mina lungor.

Kommer du ihåg lagunen du trodde fanns i ditt badkar när du gled under ytan?

Jag minns det, jag minns hur jag fick hålla ditt huvud ovanför vattnet när jag hittade dig där nere.

Det var en katt som var röd, det var en katt som var svart, jag undrade alltid vart dom blev av.

Kommer du ihåg när du låg avsvimmad på golvet, jag torkade din panna med en smutsig trasa.

Hur jag ringde pappa och sa att nu tror jag inte han andas längre.

Kommer du ihåg hur du låg och svettades nätter och dagar i lägenheten på andra sidan huset?

Då låg jag bredvid och grät i din rygg.

Jag köpte mat och du kastade brödlimpan i huvudet på mig och skrek att mat var det sista din kropp behövde, och om jag inte kunde skaffa vad du ville ha så kunde jag dra åt helvete.

Då kramade jag dig ännu hårdare.

Kommer du ihåg den stulna bilen du lät mig köra flera mil utan körkort när du och din flickvän pumpade venerna fyllda i baksätet?

Kommer du ihåg när du lämnade mig i en lägenhet mitt i natten med människor jag inte kände, i en stad jag inte kände, för att du behövde tjack.

Någon med långt svart hår tog min hand, han bar mig hem till sin mamma mitt i natten och bäddade ner mig i hennes soffa.

Dagen efter bjöd hon på te med lugna meningar och visa svar.

Du hämtade mig där som om inget hade hänt, som om jag inte undrade vart du varit.

Jag minns det, för hur stark jag än alltid låtsas vara, lika liten har jag alltid varit igentligen.

Du har alltid sett mig som fast och hård, orubblig på något vis.

Som om inte mitt hjärta pumpar blod som alla andras, som om inte mina ögon blir våta när det tippar över.

En gång började jag gråta i din trapp, flera år senare.

Du tappade orden och lämnade mig där, att se mig svag passade liksom aldrig in i din världsbild.

 

Jag har lärt mig, att det är enklare att gråta med insidan, och jag är förbannat bra på det.

 

Tills nu, tills idag.

Tills jag träffade någon som tycks äga alla ord som öppnar mig.

Jag måste ta dom ifrån dig tyvärr, ingen får kunna påverka mig som du gör.

Det skulle kunna vara början på något fruktansvärt om stenarna på mina murar långsamt börjar vittra sönder.

Jag vet inte vad som skulle kunna komma fram från botten av min själ om den inte ständigt hålls under kontroll.