systergrus

Tack för att du frågar men nej - det är inte jag som brinner.

Jag tror att jag skulle vilja titta på dig just nu, jag har liksom glömt bort hur vissa delar av dig ser ut, jag har förträngt hur vissa delar av dig smakar.

Och just nu har jag en helt annan smak i munnen,

jag fick den inatt när du låg och sov i en annan del av universum.

Den är så olik din, men just nu är den allt jag behöver.

Alla har hungriga hjärtan utom jag, känner mig så jävla mätt att tanken på att äta kärlek får mig att vilja spy.

Torra händer och torra tankar är allt jag känner igen med mig själv idag, tittade i spegeln innan och en galning stirrade tillbaka.

• vad fan glor du på, frågade bilden.

• absolut ingenting, svarade jag.

Och kände med hela min kropp att det var sant, för just nu, är jag absolut ingenting.

Om det stormar i Sahara så faller det sandkorn över Sveriges gator ett halvår efter,

lustigt hur världen snurrar runt, runt, runt.

Kan någon få den att sluta snurra, för jag behöver stiga av!

På tv ekar en reklam om den kontinentala dubbelsängen, ett måste i alla hushåll, vilket hån mot dom som går och lägger sig ensamma ikväll.

Insidan av ditt huvud kommer bli ännu mer fantastiskt när det har växt ikapp med världen och blivit lite äldre, Ring mig då så spelar vi schack.

Tack för kaffet.

Lustigt ibland hur allt kan bli, något man aldrig velat ha blir allt man tänker på.

Det som attraherat en minst blir plötsligt närmre kroppen än den bild man byggt i så många år.

Just nu sitter det en deppig dvärg i mitt bröst och krafsar med sina spretiga fingrar,

det gör lite ont, men det är mest irriterande.

Jag skulle låta mig själv komma om och om igen, jag skulle låta dig va i mig utan att få panik över vad du skulle tycka om mig imorgon, du skulle få va mitt imorgon hela natten.

Jag skulle vilja vara ditt just nu så länge du låter mig.

Jag kan va allt det där folk kräver av mig, jag kan tillhöra och skratta, dricka rödvin och röka alldeles för många cigaretter, jag kan visa upp det ansiktet folk föredrar att se mig i,

även om insidan gråter döda tårar och kräks av alla blickar som ber en att vara mer ledsen.

När dom tror att man inte ser så kommer deras tankar upp mot min rygg, kryper mot nacken med någon sorts förakt för att man väljer att inte öppet lida av sina motgångar.

Ingen tänker tanken att jag kanske håller allt tillbaka för att jag skulle gå under om jag lät det komma fram.

Trots min rädsla för fåglar så kanske min själ tillhör en knölsvan, jag är tyst, för tyst.

Myten berättar att svanen är stum hela sitt liv, men precis innan den dör sjunger den med hela sitt hjärtat, allt det där den aldrig kunnat få ur sig.

Jag kanske bara väntar på min sista refräng för att äntligen kunna säga det jag aldrig säger, mitt avsked blir en svansång, jag önskar någon kommer höra den och kanske hålla min hand, för jag kommer säkert va rädd.

För mycket rödvin i en liten kropp, men det spelar ingen roll, det ger mig sömn.

Jag är arg på alla dom vänner som gått bort, orättvist kanske, men jag är ändå arg,

jag vill inte vara utan det som gör mig glad, och ni fattas mig.

sus manos bellas es todo lo que necesito en este momento

jag önskar att jag skämtar men det gör jag inte, verkligen inte, det skulle räcka länge.

Dina händer ♥

Vad gör du ikväll, min kropp undrar, och saknar dig, på alla sätt som räknas.

Nyduschad och ren men känner mig som ett öppet sår

Behöver ett heltäckande plåster, helst med stora ögonbryn, vackra händer och med bra fästningsförmåga på min hud så det blir svårt att slita av när jag börjar sakna den som skadat mig.

svart flod - det enda jag vill bada i nu,rött vin - det enda min själ behöver inatt, Puls - tror den slutade slå igår.

Gud är en stor rosa påskhare, så, nu vet ni det.

Trodde barndom var något man vårdade men inser att den bara är ett smutsigt fönster som blir allt svårare att se genom ju längre tiden biter på glaset,

Jag är trött på att jaga dig, spring du, tillslut har du sprungit hela världen runt och då sitter jag utvilad och väntar där du lämnade mig.

Du ser, det går inte att vinna över någon som är smartare, Och du e fan allt bra dum i huvudet!

Om en sjöjungfru föds vanskapt, med två fiskstjärtar istället för en, blir hon då automatsikt en tvestjärt? Då skulle hon ju drunkna, HC Andersen skulle kunna göra en fantastisk mörk barnberättelse om jungfrun som blev insekt som dog, oj vad barnen skulle gråta!

• Og den lille havfrue er ikke længere i live -og dette ender vores historia.

Precis som alla sagor har ett slut, så var det en tidsfråga innan vår kärlek skulle nå dit också.

Jag tror att jag sörjer döden av vårt förhållande mer än jag sörjer över det faktum att jag har tappat mig själv någonstans på vägen.

Jag tänker att du åker nattåg, att du tänker på mig och dricker alldeles för mycket kaffe,

jag kan inte hjälpa det, men visa dagar ler jag av tanken på att du är lika ledsen som jag, telefonen skriker att någon gett mig ord, öppnar och älskar med dina meningar, känner genom den kalla tekniken vilken värme du vill ge mig genom din nokias fula bokstäver.

det når fram, precis dit jag önskar att det inte skulle nå, - Jenny, du är fin.

Precis så skriver du, precis sådär retfullt.

Sen kommer den värsta meningen av alla – jag har aldrig älskat någon som jag älskar dig, HA!

Sätter punkt.

Apati i min kropp, min hjärna vinner inte.

Bara säga stopp,nej jag hinner inte.

Blint raseri, inuti, min tanke rycks.

Ett högt skri, utanpå, mina känslor förtrycks.

Vad ser jag inte?

Läppar mot öga, sluta nu.

Bra insikter hjälper föga, när det är du.

Tunga mot gom, fingertopp mot haka,

Antecknar min egen dom, men gud låt mig smaka.

Vad förstår jag inte?

Se,se och röra, känna, andas andetag mot öra.

Bara bara förstöra, trots kroppar, nöjda, möra.

Res dig upp nu, gå, vänd dig inte om.

Det är dags att förstå, realitet, nykterhet, kom.

Vad kan jag inte?

Spring, fly, sluta förstöra allting, sluta ring.

Men fötter fyllda av bly, jag förstår ingenting.

Varför kan jag inte sluta gråta, svälja smaken av asfalt.

Är det mig själv jag måste förlåta, eller avsluta allt.

Vad känner jag inte?

Vakna upp fort, sluta, innan det blir för stort.

Klara av att säga nej, bli vuxen och hejda dig.

Jag behöver inte förneka det jag känner,

bara hålla det tillbaka, trots att det river, bultar, bränner.

Vad minns jag inte?

Där igen, nytvättat hår, öppna sår.

Förlåter jag mig sen? När höfter klämts av lår.

Han frågar och ler, - hade du hoppat för min skull?

Hans ögon skrattar och ser, hur jag nervöst ramlar omkull.

Vad vill jag inte?

Må såhär!

Mötte en man på ett nöjesfält som jag mött en gång tidigare när jag var yngre.

Vi pratade inte, och han såg mig inte.

Blev jagad med min far av döda kroppar genom smala korridorer, ut på ett fält, in i ett berg.

Det väller död och förruttnelse mot mig, och jag kräks av lukten.

Ett hål i väggen ber mig komma in, där sitter en man från mitt förflutna.

Han stirrar på mig men tycks inte riktigt va säker på vad jag är.

Jag går till en sängkammare, och dörren stängs bakom mig.

En levande död försöker kyssa mig och jag tror att även jag är död, att jag kanske tillhör honom på något vis, men förstår inte riktigt hur, eller varför jag känner så.

Men när hans läppar träffar mina skriker jag djupt ner i halsen och blod fyller min mun, blod från hans öppna strupe.

Sitter på en krog med min bror, dricker liv och äter ångest, varför vill du inte att vi ska finnas?

Vi har ju samma kropp, samma huvud, vi skapades ju i samma livmoder, det måste ju vara värt mer än att simma under vatten i badkar fyllt av heroin och självömkan.

Jag kan dyka ner i djupet och simma upp till ytan med din trasiga kropp om jag får,om du tillåter mig, kan jag snälla få vara din lillasyster, kan du snälla vara min levande storebror, kan jag be dig att torka mina tårar när jag skrubbat mina knän och den blåa klänningen med vita blommor får en reva i fållen.

Kan jag få vara liten när du äntligen blir stor, du kan få trösta mig då, om du vågar se mig ledsen.

Jag kan häfta ihop venerna i dina armar så kan du måla ett plåster på mitt spruckna hjärta.

Vi kan hjälpa varandra, du och jag, älskade storebror.

Svart, blir grått, blir vitt, bländar mig.

Sitter på en klätterställning, men kan inte klättra.

Mina ben är för korta, mina armar för svaga, och överallt sitter taggar och vassa flätade band.

Men en hand hjälper mig upp, det är mannen från nöjesfältet, han jag galet älskar utan att våga be om, men han ser mig inte nu heller.

Någon som är vacker ber mig att åka buss med honom, och vi åker i timmar.

Utan att tala, och det är skönt med tystnad, råkar nog slumra till.

Vaknar i en skolsal, överallt hänger gräsliga teckningar målade av barn som inte har en aning om vad livet är än, det är bara barn som optimistiskt kan slänga färg på det sättet utan att tänka på morgondagen.

Jag önskar jag också kunde slänga färg sådär kravlöst, blanda rött och grönt för att överlyckligt lära mig att det föder gult.

Två kvinnor lutar sig över mig där jag ligger på skolbänken, röker och talar i tungor med alldeles för mycket färg på sina trötta ögonlock, trä skär in i min rygg men jag vågar inte låta dom se att jag lider, jag skulle skämmas om dom visste. Lika bra att förbli tyst, lär inte känna mig, det är inte värt det, det är knappt värt det att vara jag i min egen kropp.

Med rätt melodi låter allt melankoliskt vackert, önskar det bodde en pianospelande pojke i mitt bröst,

Det bor en främling i mitt huvud.

Jag vet att du undrar vad jag gör, jag undrar också.

Jag vet att du tror att jag är samma människa som du lärde känna, men hon dog med dig.

Du frågar hur jag mår, men frågan består, för vem kan svara på det?

Jag är ju inte kvar där inne längre,

Det lever en främling i mitt huvud.

Någon som tuggar på insidan av min strupe, tvingar mig att säga saker jag inte kan stå för.

Någon som viskar bilder i mina pupiller tills synen ber att bli fråntagen sin uppgift.

Du tror inte jag kan stå upp när du sparkar undan mina ben, men jag har för länge sen tappat känsel i knä som lår som ankel. Sparka hur mycket du vill, jag är gjord av trä.

Det växer en främling i mitt huvud.

Det växer, knakar och trycker tills hjärnan vill fly genom munnen.

Jag försöker stänga dig ute, du tar plats jag inte gett dig, du kräver plats du inte förtjänar, du är platsen jag trodde jag behövde, men det visade sig vara platsen jag avrättades på.

Det smyger en främling i mitt huvud.

Trippar runt mitt centrala nervsystem, klipper av trådarna till mitt intellekt, mitt minne och mina känslor. Det är inte längre hjärnan som kontrollera mina nervimpulser, det är en främling som håller i ratten, och hon verkar va helt opåverkad av skadorna hon orsakar, hon verkar rent av njuta till bristningsgränsen av fördärvet hon föder.

Det ligger en främling i min säng,

och det är bara främlingen i mitt huvud som kan berätta hur han hamnade där.

Om jag brukade älska dig så var det för att jag inte visste bättre, om jag brukade låta dig behandla mig hur som helst så var det för att du inte är viktig nog att såra mig på riktigt.

Du kan antyda att jag inte vet lika väl som du, att jag inte är lika stor som du, betydande som du.

Alla fel korrigeras tillslut i den väl kalkylerade rättvisan vi omges av.

Sluta trampa på mig,

Fotstegen över mitt ansikte börjar bli svårare att tvätta av, men knappt märkbart har jag i tysthet, i hemlighet precis flyttat mig åter ett par centimeter från den yta runt dig du härskar över så väl.

Drar mig för att våga titta om du märker min flykt, rädd för att skrikande dras tillbaka till det där nätet av skuggor du knyter över mina pupiller.

Enda gången det är riktigt lätt att andas är när mörkret ligger som ett andra skinn runt min kropp,

närhet av inget alls rör min hud.

Tystnaden är så fullständig att den nästan får ett eget liv i rummet, bara då känns det meningsfullt att finnas till, för allt annat bleknar bort och det enda som existerar är det jag väljer att vara.

Inga influenser från andras huvud, inga funderingar och åsikter som föds i andras munnar trillar in i min, det enda som får tillåtelse att växa ur mig är den verklighet jag själv spinner.

Jag klättrar i mitt eget spindelnät och knyter samman det jag väljer borde finnas där.

Oberoende av vad som är bra för mig, så utgår jag ifrån vad jag önskar ha istället för vad jag borde vilja ha.

Världen vill lära en att passa in, höra till, följa den pulserande forsen av ett större sammanhang,

men jag vill inte gå på asfalterade gator någon annan byggt, jag vill springa i snår, riva mig på tistlar

och känna att jag blöder, att jag lever.

Hur ska man någonsin kunna se skillnad på toppen och botten om man inte har varit och vänt i båda rondellerna?

Vad är ett leende värt, vad är lycka värt, om man inte kan jämföra den med sin bittra motsats,

bara genom att känna stor sorg kan man uppskatta överväldigande glädje, av den enkla anledningen att man vandrat den långa uppförsbacken mellan de båda slutdestinationerna.

Då lär man sig att se det positiva med att ha både gott och ont i sitt liv, man kanske rent av lär sig att uppskatta det lilla i allt det där stora som hotar att äta upp en.

Vi tycks vilja stå på led, stå på rad, stå i kö, knivskarpa rader av ansiktslösa människor som bara faller i strömmen, dör i strömmen, istället för att födas av varandras närhet.

Alltid finns det någon man vill stå på för att komma högre upp, alltid finns det armar som sträcks mot en i vänskap som man väljer att slå undan utan närmare eftertanke.

Utan att se vad en utsträckt arm faktiskt kan betyda i den kalla värld vi slår oss fram i, den kan va hela skillnaden i ditt liv utan att du inser det.

Men hur ofta stannar man upp, helt stilla, ser sig omkring, suger i sig alla intryck stressen berövar oss varje vardag, alla intryck som rutinen långsamt tar död på.

Jag önskar stanna upp oftare, men att stanna innebär att känna, och jag är helt enkelt inte där än.

Jag kan inte med att befinna mig i det här svarta hålet längre, kan någon snälla ta min hand och dra upp mig!
Vart jag än vrider min kropp stängs väggarna i rasande fart över mitt medvetande, det gör ont att känna sig såhär förkrympt.
Jag är bara en stump i tomrummet du lämnat mig i, en förkortad version av mig själv.
En sjukt snedvriden rot utan krona, jag vissnar utan dig.

Jag har ingen anledning att dra ner syre i mina lungor, inget är värt att resa huvudet från kudden.

Allt tappar sin mening, och orden kvävs i min gom, bokstäverna trycker sig tillbaka ner i min hals och fullständigt våldtar min strupe med sin ovilja att födas.

Jag har inget kvar att säga, inget kvar att känna, apatin gör mig helt likgiltig.

Hur ska jag någonsin kunna bli människa nog att älskas av någon annan utom dig.

Vem skulle någonsin tycka om ett så förvridet skal som jag.

Hur ska jag hitta vägen ur mitt eget snåriga huvud när det är jag själv som blockerar alla dörrar.

Vad fan sysslar jag med? Och vem fan är du att få mig såhär låg!

Jag känner inget mer för dig idag än vad jag gjorde igår,

känner mer för minnen som vi delar, efter tiden som var vår.

Dagar man vaknar upp och ner, och ser att det man trodde va sant,

bara var hysteri och allt som var tryggt blir konstigt och obekant.

Något så rätt, så lätt, man aldrig vill vara utanför,

blir snett, komplett fel och känslan blir skör.

Vi skulle inte släppa taget, som vi båda sa,

uppenbarligen talar man utan att veta hur det kan va.

Jag tänker inte alltid klart, förlåt mig,

Och nu kan jag se hur det sliter upp allt jag betytt för dig.

Men mest av allt undrar jag varför jag alltid får försvara det här,

Om detta kallas kärlek, så får du älska mig oavsett hur jag är.

Dagarna man ramlar runt, pratar strunt,lider,

det gör detsamma hur man mår,

Tiden långsamt glider,

förbi alla gamla sår.

Men ärr blir svårare att dölja, när dom lever i din blick,

Osanna ord att följa, är allt jag fick.

Hur försvarar man sina egna tankars lagar, oavsett hur dom får en att må,

När alla högtider blir sorgedagar ,Hur ska man då kunna inse eller förstå.

Man älskar det man har och ber om mer,

kanske behovet av oss inte slutar vad jag än gör,

Men hur jag än vänder,vrider och ser,

Så börjar jag undra vem jag gör allt för.

Den man trodde man kände, frågan på alla svar,

undrar också vad som hände, vad är det egentligen vi har kvar.

Ordet kämpa blir någon slags ironi,

När man står ensam framför en hel arme.

Då blir det lättare att bara slå sig fri,

Istället för att stanna kvar, vänta och se.

Lakan för två hånar min ensamhet,

Så många nätters lek bleknar till grått.

Minnet av Skratt, tårar, allt som bara vi vet,

Tycks håna allt det vi trodde vi fått.

Hur slutar man famla runt i desperat vemodsvals,

när hjärtat äger varje steg man vill ta.

Hur slutar man skrika för full hals,

när rösten bara ber om vad kroppen vill ha.

Hur stannar jag alla tysta behov av dig,

som vilar under mitt skinn,

Jag vill ju bara ha dig nära mig,

Känna, veta, älska att jag är din.

Jag kan inte ens komma på en bra avslutning på det här, det är bara så skevt att två människor som älskar varandra inte kan va med varandra.