systergrus

Du är undantaget som understryker och bekräftar regeln.

Hittade en liknelse som i presens blir mer ”mitt i prick” än bulls eye.

• Om man ser en skylt "Parkering förbjuden på söndagar" så utgår man ifrån att parkering är tillåten övriga dagar - trots att ingenting sägs om detta. Man utgår ifrån att det som utannonseras är ett undantag” - Det är det undantaget som bekräftar regeln.

Det kommer alltid finnas minst en människa på jorden man är villig att släppa in trots att resonemanget och moralen säger nej.

Du är den människan.

Det felaktiga i beslutet som borde vara höjt över alla tvivel bleknar och känslan ”rätt eller fel” slutar ha inverkan på avgörande val.

Själva skammen i dåligt samvete upphör att existera då kroppens behov övertar alla former av självinsikt och -vilja ha faktorn överröstar mitt undermedvetnas kurirer.

Du är min Akilleshäl, i det Trojanska kriget.

Du är klivet jag aldrig skulle ta men går framåt ändå.

Du är som alla texter av Billie Holiday.

Sjunger med i melodin tills läpparna spricker, du är som tandkrämskyssar och morgon kaffe.

Du är som solkatter på väggarna och poängen i alla välformulerade meningar.

Du är den bärande väggen i byggnade, och Mona Lisas leende.

Du är som stråkarna i Beethovens femte symfoni och orgelns bittra önskan i Für Elise.

Du är en mardröm jag inte vill vakna upp ifrån.

Det är som att försöka undvika medusas ögon, en blick och man förvandlas till sten.

Du är pennan i min hand och du lever i alla mina blyertsbefläckade meningar.

Du är Thors hammare, Frejas brisingasmycke, Odens kunskap och Iduns äppel.

Jag förstår vad du är för mig, men jag kan helt enkelt inte begripa varför du är det.

Åter somna och åter vakna, låt fingrar domna och munnar sakna.

Svar på tal och smak av vin, både tung och lätt blir jag din.

Åter födas och åter dödas.

Att leva är att se, att dela är att ge.

Men att se mig, på riktigt.

Får jag be dig, rör mig försiktigt.

Det skulle bli lättare när tiden gick, Men se i min blick.

Jag är fan inte helt ok, jag saknar ju dig, helvete vad du fattas mig.

För alltid finns du där, i mitt pumpande organ,

men det börjar bli bättre, jag börjar bli van.

Om man nu någonsin kan vänja sig vid att ha ont i själen.

Har en euforisk känsla trots allt, men var är min asfalt.

Fötterna står inte stadigt på jorden.

Huden känns blandande varmt och kallt, överallt.

Min sinnesförvirring har tappat orden.

Bakom tomma fasader, står folk i piskade rader.

Kan jag ens förstå, vem fan jag är.

Eller ens rå på, hur jag blivit sånhär.

Samma lena skinn under mina händer, samma smak mot min tunga.

Andas hårdare, andas min lunga.

Det är bara inte meningen ibland, att två människor ska få finnas.

Men på vansinnets rand, dina händer kommer jag alltid minnas.

Känns som om jag har hela jävla Marianergraven på bröstkorgen.

Man borde kunna installera ”Safe Mode” i ryggraden mot framtida haverier,

om ni inte hittar mig, leta på botten.

Så får jag syn på detta ypperliga lilla stycke.

Klockan är ett på natten en fredag, det finns så många meningar med så många löften i som man ändå aldrig kommer hålla.

Vem kunde ana att just du skulle sitta på just den parkbänken den natten.

Vem kunde ana att jag skulle sätta mig brevid och säga att du är söt.

Han har en alldeles för stor mun för sitt ansikte, skevt, och jag avgudar det.

Jag hittar lejon i både Skåne och Stockholm.

Bruna ögon, blåa ögon, stora ögonbryn.

Pratar hela natten.

Håller hand, håller höfter.

Smakar läppar, tunga och andetag.

Man tittar, skrattar och ler, man tycker sig se det ingen annan har sett.

Äger alla tillfällen, vaknar upp en regnig tisdag och känner solen från insidan.

Jag trodde inte dessa skorna passade mig längre men tydligen kan man växa in i gamla vanor lika lätt som att blinka, lika lätt som att slå upp en andra kopp kaffe.

Dricker whiskey och tittar på Russell Peters med någon som alltid får mig att skratta från botten av min mage.

Lyssnar på den sorte skole med någon som är ohyggligt perfekt, det brinner i ögonen när du står i mitt synfält, jag hade på en sekund kunnat bli obotligt förälskad i dig.

Fast det skulle jag aldrig våga, du är helt enkelt för vacker, och jag är för skör.

Lustigt, varenda gång jag ser dig tänker jag att din näsa är fantastisk, och jag blir helt tokig på din söta underläpp.

Hur du går, hur du står och hur du ler, önskar jag kunde få en drömfri natt.

Jag är trött.

Låt oss se hur destruktiva vi egentligen kan vara.

Om det kan gå isönder, så kan det lagas.

Men det enda jag vill är att dra händerna genom ditt hår och sen somna på din arm.

Säger Hejdå till någon i Skåne och Hej till någon i Stockholm.