En trasdockas monolog
När jag tappade mina andetag,
fyllde du mig med dina.
Tunga och våta,
som rimfrost i min strupe.
Nådde mitt hjärta, och slöt sig kring.
kramande, pumpande.
En muskel likt ingen annan.
Bröstkorgen väser nu, huvudet under ytan.
Jag vill stå på dig, nej, jag vill bli buren av dig.
Upp, dit där du är.
där du finns, där du andas.
där jag dog.
Ge mig andetag nog att klara nätterna,
ge mig andetag tills maskinen slutar ticka.
Ge mig ord jag kan suga på i gryningen,
ord jag fräsande kan spotta ut.
Sluta ge mig någonting alls,
så att jag kan vänja mig vid att inte ha dig längre.
S.O.S alarm, kraftiga vindbyar på ingång
När fel människa säger rätt ord,
när rätt människa inte säger någonting alls.
och när fel människa säger allt det där man behöver höra,
då är det så lagom dags för rätt människa att höra av sig.
Det verkar som att människor känner när en annalkande fara närmar sig
Man lämnar inte stormen,
när man står i orkanens öga.
Man väntar tills stiltje sjunger sin sång.
tittar på förödelsen,
för att se vad som finns kvar att rädda.
jag finns kvar.
rädda mig
