systergrus

Jag är ett äkta måndagsexemplar.

Går till jobbet i svarta skor, och går hem från jobbet i beiga skor.

Ja, jag gjorde som alla andra och dövade min höstångest med ett till synes onödigt köp som tillfälligt skänker lycka.

Dagen börjar med detta eviga gissel att trycka på hissknappar, fy för alla allmänna pekfingerställen i vårt avlånga land.

Dom är styggelser i orimliga proportioner, sanitära olägenheter som skaver på min annars ganska förträffliga vardag.

Tappar mobilen i marken, plockar upp den och får ett sms av en vän – idag träffade jag dig när du är 50 år gammal, du jobbar som läkare och är riktigt charmig.

Jaha svarar jag, - är jag inte snygg då? Tyvärr inte.

Promenerar vidare och Bob Hund sjunger ”Popsång” ( mot min vilja ).

Löven under mina skor sjunger razzle dazzle and all that Jazz, lite hemtrevligt sådär.

Inatt var uppe nere och tvärtom, satte mörkret i halsen och hostade tills bollen av vansinne rullade över mina läppar.

Efter blir det så tyst, så tyst att jag måste tala för att veta att jag finns på riktigt.

Måste höra min egen röst men glömmer att din inte finns där längre och jag frågar...

• Oscar, sover du? Har du hunnit boka tvättid?

Blir lätt besviken när jag inte får något svar.

Jag öppnar inte mina ögon men jag öppnar mina tårkanaler och trycker ner huvudet i kudden för att kväva mina hulkningar.

Klockan tickar, regnet droppar, hjärtat slår och händerna skakar.

När man mår såhär är det väldigt lustigt att tända lampan och ställa sig framför spegeln.

Man har precis vaknat, precis gråtit och precis kommit ihåg vilken livssituation man befinner sig i.

Ansiktet ser inte riktigt verkligt ut, så där står man 4 på morgonen och blåser upp sina kinder, drar tungan under läpparna och skrynklar ihop ögonen.

Man är allt bra underlig ibland.

Jag har på 5 minuter hunnit läsa över 10 statusuppdateringar om vårt svenska höstväder.

Min fråga är, hur kan alla verka så förvånade över blåsten och regnet? Det är ju förihelvete höst?

Francoise Hardy sjunger ”Tous Les Garcons Et Les Filles”på äkta 60-talsvis, jag vill också ha!

You can call me Stewart, Martha Stewart ( I wish)

Vilken Gudinna till Qvinna!

Bara för att ha det sagt liksom.

Nu dricker jag ett glas rött ( Black Granit ) vilket gör att jag hejdlöst saknar min vackra Linn, vilket i sin tur gör att jag måste lyssna på ”A little respect” med Erasure, vilket gör att jag helt enkelt måste dansa.....!.....!.....!

Såhär i efterhand kan jag säga att jag borde stannat på soffan, att dansa till 80-talsmusik när man håller på att tämja sina nya skinnskor är bara överraskande korkat ( även för mig )

Dagens JA är Tonfiskkotlett och dagens INTE BRA är natthysteri och hissknappar.

 

Nu ska jag maila Oscar och berätta om oväsentliga saker i min vardag som vi hade skrattat åt om han var här.

 

Tack för mig.

 

Jag drack dig rent första gången vi träffades, allt som var du sköljdes ner med smaken av festival och blaskiga öl.

Kan inte ens tänka mig att någonsin ångra dina fingrar i sanden, eller din varma rygg mot min kalla mage.

Första meningarna du skickade från Brighton, - jag vill att du ska svara på fem frågor.

Vi kunde aldrig riktigt enas om varför fragglarna har hår på kroppen, eller om det ens spelade någon roll.

Jag minns bara första gången jag såg dig utanför tältet, då hade du långt hår och inget skägg.

Nu är det tvärtom.

Vi satt på ett träräcke och tittade på när vackra människor gungade till Rootvälta,

din hand låg så nära min.

Jag köpte en skiva för att låten natt och dag fanns med och den tillhörde oss första månaden på din röda sammetssoffa.

Jag badade med din vän och vi kysste varandra, jag var hög av stämningen och visste inte vart du fanns.

Dagen efter vaknade jag tidigt, satt på en filt i två timmar och studerade ditt ben som stack ut genom tältöppningen.

Drack öl efter öl i sommarvärmen och bara väntade på att du skulle vakna.

När du väl gjorde det fick jag tunghäfta och sa inte ett ord, bara reste mig och gick.

Min feghet som byggdes av din närhet gjorde mig så arg att jag på rent djävulskap hamnade i en hängmatta.

Där delade jag svajande gungningar och saliv med ett vackert stycke från någonstans jag glömt namnet på.

När solen äntligen fick ro spelades trummor på stranden, det brann överallt.

Jag såg dig hela tiden, jag såg när du gick därifrån.

Om jag vetat då, att vi skulle träffas en månad senare och falla så hårt i din säng.

Om jag vetat vad du skulle bli för mig den dagen för sex år sen, om jag skulle vetat hur ont det skulle göra att förlora dig.

Så skulle jag ändå aldrig, aldrig någonsin förändra en sekund av vad vi haft.

För att inte tala i gåtor, du har gjort mig illa.

Han är en sån man talar med för att inse att alla meningar man gett förut tappat betydelse.

Sitter på en pakethållare och händerna vilar på höfter.

Sitter nära i en soffa och pratar oskyldigt men tittar som en räv på hans rygg varenda gång han reser sig och lämnar rummet.

Han är en sån som ringer och pratar i timmar, saknar mig, vill ha mig, längtar efter mig.

Han är en sån man förändras för, jag lämnar det jag älskar med mig själv för att höra hans röst.

Jag kastade en del av mitt jag genom fönstret och tittade leende på när det försvann.

Allt annat än den där rösten tappade betydelse.

Han är en sån som säger att den här gången är det annorlunda, allt känns annorlunda.

Och jag tror honom.

Varför? Enkelt, hans osanningar låter ärligare än alla sanningar i världen.

Vem har lärt dig att ljuga så?

Och varför låter alla dig fortsätta?

Han är en sån vars beteende alltid ursäktas, det läggs lager på lager av anledningar till varför man vill att han ska fortsätta vara vacker, fortsätta vara oförstörd.

Om man skulle skala bort allt, om man skulle komma in till kärnan av hans väsen, vad skulle man igentligen hitta där?

Är man en väldigt väldigt tom människa när man kan såra utan förbehåll eller är man så fylld av sitt eget jag att man inte har någon plats kvar för att skämmas när man tar utan att ge tillbaka?

Jag har hela tiden försökt komma på varför du är vad du är för mig och inte lyckats.

Kan det vara så att ingen någonsin riktigt fått se vem du är, kan det vara så att du är en gåta för alla av den enkla anledningen att du inte riktigt själv vet vad du är.

När man spunnit så många nät, och hållt så många trådar till så många olika marionetter så kanske verkligheten inte längre är vad man trott.

Vad är det för värld du fastnat i? Du får inte hålla någons hans på det sättet och säga såna ord om du inte menar det.

Jag öppnade delar av mig själv som är ytterst verkliga, väldigt sällan ämnade för andras öron.

Med all den kunskap om mig i handen väljer du ändå att ge mig tystheten tillbaka.

Det enda som verkligen sårar mig, ett ärr på hela min insida från barndomen, är när jag blir utesluten och till viss del lämnad utan avslut.

Jag klarar inte av att lämna meningar ofödda i tomrum där dom behövs, jag är inte en sån som lämnas oberörd av något som varit vackert.

Jag skulle kalla dig mycket men aldrig feg, uppenbarligen har jag misstolkat hela din person.

Det som sårar mig mest är det faktum att jag verkligen poängterade vikten av vår vänskap.

Vad den faktiskt betyder för mig.

Jag lovade att låta dig vara den du är så länge du alltid är ärlig och inte lämnar mig oförstående med dina beslut.

Jag struntar i känslan av dina händer, smaken på din tunga och värmen från dina andetag.

Det relevanta i uppenbarelsen som var vi är det vackra samförstånd jag trodde vi nått.

Närheten jag trodde vi skapat under våra samtal, det magiska i att vara riktiga vänner.

När tappade jag bort dig?

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men du verkar ha kammat ur dina tovor och tagit av dig hatten.

För den människa jag såg i dig finns inte längre kvar.