systergrus

Svart kaffe älskling.

Jag valde aldrig att älska dig, så jag vet inte riktigt hur man väljer att sluta.

Kan vi kalla det ett orimligt krav och lämna det på hallbordet, eller kan du kyssa toppen på min tunga och låta ditt finger dra sig ner över min ryggrad.

Det befinner sig panik i mitt älskande inatt, Förlåt att du är hård, förlåt att jag skälver.

Du hör hemma i mig.

Man kan inte lämna fotspår i luftbubblor, men man kan inte andas i dom heller, så det var ett värdelöst ställe att fly till.

Jag är inte direkt rädd för kloka frågor, men just idag känns mina svar extra oväsentliga.

Jag är rädd för dig, du får titta någon annan i ögonen.

Hans händer, eller hans händer eller någon annans händer, hur som helst så vill jag ha dom.

Sluta kyssa tvivel i min panna, sluta förolämpa fuktiga ögon och en böjd rygg.

Det ligger något tungt i min själ, det har nog alltid vilat där.

Någon spelar piano och jag tittar in genom fönstret.

Barfotapromenader, två sugrör i en glasflaska och ett nikotinplåster på armen.

Vilsna själar äter light produkter och ber till gud att ta deras fett, som om dom plötsligt skulle bli lyckliga då.

Så enkelt det skulle kunna va, orealistiska drömmar om samhällsnormen vi matas med.

Ta några slevar till och stå för helvete inte utanför kön, då uppfattas du som konstig.

Eller ”annorlunda” som det så fint heter.

Har du inga öron eller vill du bara inte höra min sista suck?

Inatt klättar du på min dödsbädd.

Jag tänkte ganska mycket första gången vi låg med varandra, visste du det?

Fakiren i mig spelar en vemodsvals.

Nakna tillsammans en hel natt, om och om igen tills morgonen knackar på rutan,

- men man kan inte sova bort sitt liv, sen tog han på sig kläderna och gick.

Hon sov brevid dig inatt och du vet att jag kände det.

Vi hade blivit jag och du hade blivit ni, ganska sliten kommentar jag vet.

Men om jag ändå skulle våga...tänka på dig, fast jag inte borde.

Som att vara mörkrädd mitt på dagen, på ett öppet torg fyllt av människor.

Solsken till alla som fryser.

Ett helt nätverk av minnen strömmar genom blodet, varje gång det når fram till hjärtat stannar tiden och jag böjer mig i skär panik över smärtan.

Första gången existerar bara en gång, och första gången jag såg dig så log jag.

Vi låter lampan vara tänd för att vi vill se varandra.

Sminkar av mig och sover oroligt, landar i betongen och spräcker läppen.

 

Det luktar solvarm hud och sommarregn, kan jag få en koppa kaffe till?

Dörren öppnas och du kramar mig, bär mina väskor till bilen, tittar på mig.

Jag känner mig obekväm i dina ögon idag, kan du se vad jag tänker på?

Jag hoppas verkligen inte det – svarta tankar.

Testar att stå på isen lite försiktigt, det knakar men det håller.

Så jag kastar mig ut och säger att jag saknar hur du är hög när jag är låg.

Tappar rösten, sjunker genom sätet och börjar känna asfalten under bilen.

Men du plockar upp min mening och tar den i munnen.

Tack för att du inte låter den hänga kvar i luften, det tar trots allt en halvtimme att köra till flygplatsen, och det kommer ta minst en kvart att säga hejdå.

Vi har aldrig varit bra på att skiljas åt, jag tycker inte om din rygg när du går, jag tycker inte om baklyktorna på din bil.

Jag lider i bilen, biter mig i läppen, tänker på vart jag är påväg, jag ska hem.

- Pappa ska hämta mig.

- Vill du inte träffa honom?

- Jo, men jag vill slå honom också,

- Nej Jenny, det vill du inte, du är större än så.

 

Du säger det med sådan säkerhet att jag för en sekund tror dig, sen växer det igen.

Det luktar annorlunda i Skåne, blir yr, drar in luften tills lungorna sväljer gråten i halsen.

Pappa har köpt salta katten till mig, som om det skulle förändra något.

Det gör han varje gång jag kommer hem, det var mitt favoritgodis när jag var liten,

skulle vilja skrika att jag är vuxen nu, men allt skulle bli mitt fel i slutändan om vi börjar bråka.

Han skulle avsluta samtalet med att han lika gärna kan ta livet av sig, ingen älskar mig ändå, jag är värdelös.

Jag skulle bli tyst, håglös, det var många år sen jag slutade försöka övertala honom om att det inte stämmer.

Jag älskar honom faktiskt, men han gör det svårare för var år som går.

Kör genom kvarter jag tillhör, cementen är lika mycket en del av mig som håret och huden.

Han släpper av mig ute vid vägen, sliter på mig väskorna och springer den sista biten hem med luftgropar i magen.

Längtar.

Ett par armar väntar i dörren, rufsigt hår, pigga lite halvt retsamma ögon tittar fram under lockig lugg, rynkad näsa med fräknar och ett jävlar anamma leende sköljer över mitt medvetande.

Jag ska älska dig tills månen ramlar ner mamma.

Men... Hejdå.

Du får ha det bra, eller vad säger man?

Tack?

För vad?

Jag vet inte riktigt, kanske för att någonstans mellan alla händer i hemlighet så finns det något man vill komma ihåg, eller något som kroppen vill komma ihåg.

Huden mellan fingrarna, andetag, smaken av någons tunga, vader runt någons rygg eller över någons axlar.

Den där känslan när insidan av låren dunkar av din handflatas tryck.

Blänkade saliv kan nästan bli vackert på vissa delar av dig.

Jag mår dåligt när jag åker tåg, buss, bil, båt, karusell, allt jag inte har kontroll över, men vid enstaka tillfällen sitter man bredvid någon som gör att man glömmer bort det, eller det blir inte lika viktigt som känslan av att ha ditt ben mot mitt på ett smutsigt säte.

Man kan dela oviktiga saker och komma på sig själv med att se det stora i det lilla.

Jag blev glad av att se dig, tolka det hur du vill, det betyder inte mer än vad du själv väljer.

Men jag vill fortfarande ha det sagt.

Ett misstag kan leda en hem igen, när det blir så fel att det omöjligt kan bli något annat än rätt.

Jag har sett mig själv på ett visst sätt, eller min grundideologi har aldrig ruckats vilka hinder eller frestelser jag än hotats av, det är inget konstigt med det.

Man väljer att vara det man anser sig själv tillhöra.

Jag äger mina tankar och mina ord, framförallt mina handlingar.

Och jag äger mina snedsteg, mina fel och brister.

Om jag tänker efter, känner efter, så faller inte yxan på någon annan än mig själv, jag valde att springa vilse mellan dina armar, även om jag inte hör hemma där, och för en sekund blev jag besviken på mig själv.

Kanske för att jag fråntog mig rätten att säga nej till något jag ville ha, trots att jag borde.

Jag skyller det inte på dig, men det är pågrund av att du är den du är.

Det är väl det närmsta jag kan komma en förklaring på hur jag väljer bort att se vad som borde hindrat mig.

Så jag antar att en ursäkt får fly från min mun ut i luften och förhoppningsvis hitta ro där den hör hemma.

 

Och mellan mina kupade händer sparar jag minnet av ett steg i fel riktning som jag ändå aldrig kommer vilja sudda ut, du blir ett avtryck på insidan.