systergrus

You made me lose all my vanity.

Han möter mig i dörren, säger att han behöver mig.

Provokationer och passioner är båda ord som lyser rött.

Min fot fastnar mellan två stenar, vem har lagt dom där?

Jag är en pappersfigur, dömd att alltid vara naken och tvådimensionell.

Skjut mig, låt hjärnan bli splittrad graffitti på väggen till vårt sovrum.

Om du vänder dig om i trängseln och tittar mellan gathörnen, där står jag, snälla se mig.

Jag är en flicka, och jag ber om hjälp.

Där står någon och röker cigaretter ända ner i filtret, andas gula andetag och kaffesump.

Jag tittar på mitt ansikte i backspegeln och ser att jag behöver le oftare men jag har för mycket blåmärken i själen.

Ibland vill jag bara att någon ska hålla min hand, fläta sina fingrar runt mina och lätt röra sin tumme fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Tills den enkla enformiga beröringen blir allt jag känner.

Snälla hitta mig.

Hur jag tolkar min egen sinnesstämmning med ett glas i handen, glas i hjärtat.

Sol på min hud men regn i mina lungor, jord under fötterna men bly i mitt huvud.

Promillen dansar till högre höjder och hysterin bubblar under huden.

Dina ord slår mig, och det gör ont, förbannat ont.

Det kan ju vara bra att känna sig klar, bara färdig med allt, det räcker nu, vi stannar här.

Du kan lika gärna stå kvar i hallen, du kan lika gärna trilla ner från balkongen.

Jag skulle kunna knuffa dig, det skulle ändå inte göra någon skillnad.

Vi kan mötas på botten och sen kan du hjälpa mig upp medan du själv stannar kvar i hålet.

Du kan göra mig tjänsten att långsamt försvinna, ge mig möjligheten att läka.

Varför måste vi döda varandra.

Om jag bränner upp våra lakan, om jag sliter ner tapeterna, så kanske jag kan andas igen.

Bara sådär, raderad, aldrig född.

Du är det finaste jag vet, det värsta upplevt, och det bästa av allt som är skevt i min värld.

Halkade över något i mitt sovrum igår, tittade ner och insåg att det var den sista spillran av vårt liv tillsammans, den låg skräckslagen i fosterställning och försökte värja sig mot att bli avrättad.

Så jag gjorde mig själv en tjänst och trampade ihjäl den, bara sådär, nu lider den inte mer.

Men du vet ju alltid hur det ska vara, på ditt sätt, och inget annat.

Jag drar mig tillbaka, stänger av och sluter mig.

Ingen är längre välkommen in.

Jag tänker inte sticka under stol med det faktum att jag oftast är odrägligt alkoliserad när jag skriver. På livet, vinet och känslorna. (Oftast vinet)

Jag retuscherar inget, det blir verkligast så.

Men ibland, dagen efter, kan jag sätta mig ner och ta in varenda ord jag spottat ur mig och förundras över det uppenbara.

Jag verkar både medvetslös och vid medvetande i alla förvirrade meningar.

Hur som helst så skriver jag bara för min egen skull,

Don't fucking tell me what to do.

Idag är dessvärre inget undantag, men så länge vi har varandra.

(vilket vi inte har längre)

Du tar dig ifrån mig.

 

Natasha, du är vacker när jag får dina tårar, och jag tackar dig för det.

För mig blir hon tusen gånger mer glitter, när hon tror att hon är sot.

Av den enkla anledningen att hon är mänsklig i en omänsklig värld.

 

Jag ville skriva någon sorts ”Hej hur mår du” mening, men allt kändes platt.

Jag ville skriva att jag tänker på dig, men det verkade slitet, jag vet ju hur du mår.

Jag kallar det fortfarande din sida av sängen, för att det bara är så.

Pennan får ligga kvar och droppa bläck på alla skeva försök till att nå dig.

Jag tänker inte slita i det som har gått sönder längre.

Det finns bara ett enda sätt att brinna upp på.

Något säger mig att det sista jag har kvar, är ingenting alls.

Fäst dig i mig.

Hur kunde jag lämna det meddelandet på din telefonsvarare, det var inte min avsikt att börja gråta på en inspelningsmaskin.

Men det var något med den meninge, det gick igenom, lägenheten överlåts till mig.

Den blir min, den slutar vara vår, orden fullständigt våldtog min strupe.

Jag vet när jag är orättvis, och det var jag igår, när du hör att jag gråter kommer du vilja trösta mig, och jag vägrar låta dig göra det.

Jag hatar mig själv för att jag älskar dig så mycket.

Snälla håll dig på din sida av stan, så håller jag mig på min.

 

Inatt tystnar vi till ljudet av blodkärl som brister.

Jag kan fortfarande inte räkna ut varför jag låter dig komma in.

Mina fötter dansar med höstlöv och jag stampar frenetiskt på varenda A-brunn och önskar mig själv Avbruten Kärlek, jag får helt enkelt inte tycka om dig.

Jag får helt enkelt inte bli kär i dig, det skulle tippa världen och alla stora hav skulle rinna över kanten och bli flygande droppar i universum.

Bröstkorgen är tung, och alla dubbelslag din närhet orsakar ger mitt hjärta träningsvärk.

Ensamhet och för mycket konjak har slagsmål i mitt blodomlopp, var är du när flaskan blivit tom, var är du när mina lakan blivit kalla.

Jag höll om dig inatt, även om du inte låg i min säng.

Kände du det? Kände du mitt hjärta bulta under dina ögonlock.

Mina ord har aldrig tillhört någon lika mycket som dom tillhör dig, du har blivit min ”vackrast i världen” känsla.

Den känslan man griper efter när allt är grått och ridån har fallit över trötta fötter på teatern.

Jag skulle kunna skriva tusen ord om vad jag känner men dom skulle aldrig göra dig rättvisa.

Försöker andas utan att tänka, försöker andas utan att känna dig i mina lungor, försöker stänga mina ögon utan att tänka på din tunga, din smak, din röst.

Du är som våt cement efter ett sommarregn, nyklippt gräs och den första klunken av en riktigt kall öl när man jobbat en hel dag.

Att kyssa dig är som att flyga över allt som är fult och inse att man kan göra allt vackert.

Samtidigt är du krossat glas under mina fotsulor, och naglar i min ryggrad.

Illusionisten som är där under mitt skinn, även när du befinner dig utom räckhåll.

Griper efter vettet men det har för länge sen lämnat min lägenhet.

Kvar finns bara tysta viljor och en stilla döende önskan att du ska komma tillbaka.

Vad gör du inatt, när mina händer skakar av saknad.

Vad tänker du inatt, när pannor hamnar i handflator under alkoholens inflytande.

Vad är det med dig som gör mig sårbar, hur kan du äga något jag aldrig velat ge bort.

Borde jag kanske be dig att inte vilja hålla min hand,

borde jag be dig att aldrig tänka på mig igen.

Jag borde nog, men kommer inte göra det.

 

Jag vill ha dig, jag vill ha dig så som du är.

(med tovor och allt)