Det är bara jävligt lustigt när det slår en.
Slå tillbaka då, slå tillbaka din jävel.
Sätter fötterna på ett kallt golv, känner marken mot mina tår.
Några korta steg till mitt badrum, tänder lampan, tittar mig i spegeln och undrar om det är samma ansikte som du brukade se.
Eller om du såg något helt annat.
Dricker en kopp the, black chai, stänger ögonen och känner din smak i munnen.
Kalla det inte för något annat än vad det är, försök inte rättfärdiga dina själviska val.
En dag kommer du förstå vad du gjort, en dag kommer du förstå vad det innebär.
Ganska exakt ett år sen jag stängde dörren efter dig när du grät i trapphuset, samma trapphus jag en vecka senare delade kyssar och andetag i.
Han fick mina ord både i mörka rum och på papper när du inte fanns där.
Jag markerade honom med min sorg, och lät hans armar vara något annat än dina.
Hånglade med varsin snus under läppen och doften av kaffe på tungorna.
Det kan låta äckligt, men det var det inte, inte det minsta!
Det var vår eller höst, det var iallafall en årstid när allt känns mitt i mellan.
Vi låg på min balkong och du lät mig få veta hur dina ord smakar.
Någonstans mellan alla skrynkliga lakan hittade jag någon som fick röra vid mitt hår, det är sällsynt men han kommer aldrig få veta vad det betyder.
Börjar undra hur man vänder blad, hur man klär på sig varje morgon.
Börjar förstå att ett tomrum alltid bara kommer vara ett tomrum.
Skalar bort lager efter lager och snart är vi en hög av aska i en soffa vi slängt.
Är trött på mascarafläckar, spruckna läppar och dina fotoalbum i min hylla.
Är trött på vinflaskor som tar slut innan jag faller under filtar med någon jag tycker om.
Det är inte jobbigt att leva, att andas, att äta eller dricka.
Det är jobbigt att det inte längre spelar mig någon roll OM jag lever.
Mörkret jag hade till barndomsvän, det som kallad när jag aldrig lyssnade.
Slår rot i mina frusna fötter, Sprider sig som döda grenar genom mitt blod.
Jag kan se det nu, det jag inte ville se.
Sätter fötterna på ett kallt golv, känner marken mot mina tår.
Några korta steg till mitt badrum, tänder lampan, tittar mig i spegeln och undrar om det är samma ansikte som du brukade se.
Eller om du såg något helt annat.
Dricker en kopp the, black chai, stänger ögonen och känner din smak i munnen.
Kalla det inte för något annat än vad det är, försök inte rättfärdiga dina själviska val.
En dag kommer du förstå vad du gjort, en dag kommer du förstå vad det innebär.
Ganska exakt ett år sen jag stängde dörren efter dig när du grät i trapphuset, samma trapphus jag en vecka senare delade kyssar och andetag i.
Han fick mina ord både i mörka rum och på papper när du inte fanns där.
Jag markerade honom med min sorg, och lät hans armar vara något annat än dina.
Hånglade med varsin snus under läppen och doften av kaffe på tungorna.
Det kan låta äckligt, men det var det inte, inte det minsta!
Det var vår eller höst, det var iallafall en årstid när allt känns mitt i mellan.
Vi låg på min balkong och du lät mig få veta hur dina ord smakar.
Någonstans mellan alla skrynkliga lakan hittade jag någon som fick röra vid mitt hår, det är sällsynt men han kommer aldrig få veta vad det betyder.
Börjar undra hur man vänder blad, hur man klär på sig varje morgon.
Börjar förstå att ett tomrum alltid bara kommer vara ett tomrum.
Skalar bort lager efter lager och snart är vi en hög av aska i en soffa vi slängt.
Är trött på mascarafläckar, spruckna läppar och dina fotoalbum i min hylla.
Är trött på vinflaskor som tar slut innan jag faller under filtar med någon jag tycker om.
Det är inte jobbigt att leva, att andas, att äta eller dricka.
Det är jobbigt att det inte längre spelar mig någon roll OM jag lever.
Mörkret jag hade till barndomsvän, det som kallad när jag aldrig lyssnade.
Slår rot i mina frusna fötter, Sprider sig som döda grenar genom mitt blod.
Jag kan se det nu, det jag inte ville se.
