systergrus

…...LördagsHysteri......

 

Återigen vissnar Basilikablad i fönsterkarmen, dit solen når men aldrig känner sig hemma.

När ens bästa vän är klädd i glas och fylld av röda druvor.

Han tränger sig före i kön, inte för att han har bråttom, utan för att han tror sig vara viktigare.

• Jag är påväg någonstans, kan ni inte se det på min kavaj?

• Kan ni inte se det på min klocka?

Bara visarna kostar mer än era årslöner och är vackrare än era döttrar.

Stackars stackars rika människa, vad fattig du igentligen är.

Vid avgrunden till världen vrålar barn som är hungriga, men vi slänger mjölken som går ut imorgon.

För att vi kan.

Skygglappar tätare än våra samvete föder vår okunskap.

Vi vet att det är så, men det är enklare att skylla på vår välfärd, skrika att det är samhällets fel.

För vad kan lilla jag göra?

Där står en flicka som skärs sig i armarna till frukost, brevid står en annan flicka och räknar kalorier.

Båda är vackrare än solstänk på glittrande snö, men spegeln är bitter.

När slutade vi betyda något? När slutade vi ta hand om varandra?

Själv går jag runt naken i min lägenhet och försöker lufttorka.

Läser gårdagens notiser och inhalerar kaffe som om det vore luft.

Kvinnor i färgglada sjalar försöker pruta ner priser i en second hand butik, samtidigt som barnen i deras kjolar griper efter allt deras små händer kan nå.

Alla vill ha mer och mer, samtidigt dömer vi dom som inget har (och dom som har för mycket)

Min far ringde och sa att jag skulle få en äkta singer symaskin ( som jag alltid önskat mig )

Lyckan i magen grodde, spirade, tills det slog mig att jag fick den för att farmor dött.

Bitterljuvt, mest bittert.

En höggravid kvinna ville köpa cigaretter av mig, skämtade om att röka var det enda hon kunde roa sig med när magen störde alla andra nöjen.

Jag blev äcklad och vägrade ta betalt, tittade med en blandning av förakt och medlidande.

Hon blev vansinnig och tårarna svämmade över, men jag kunde inte tycka synd om henne.

Efteråt slog det mig att jag gett mig själv rätten att döma en fullständig främling.

Även om hon gör rätt eller fel så är det inte min uppgift att låta yxan falla.

VEM tror JAG att JAG ÄR!

 

…..SöndagsMelankoli......

 

Snart är det sommar, då klättrar vi upp i träden med smutsiga fötter och händerna fyllda med kyssar och vinflaskor.

Drar fingrar i sanden och smakar salt nybadad hud, skäggiga kinder mot solvarma lockar.

Tänder eldar i skymmningen och tänder eldar mellan fuktiga kroppar.

Det va länge sen jag kände såhär, men fan vad jag saknade dig inatt.

Eller, jag saknade hur du brukade väcka mig när jag kallsvettigt kastade mig våldsamt under mardrömmar.

Inatt var det ingen som väckte mig, ingen som vaggade mig när jag grät tills lampan vid sängen jagade bort mina gamla demoner.

Det finns ingen annan utväg än att bli tillfälligt hysterisk och tyst skrika in mot hjärnan att det inte är på riktigt.

Känner mig så jävla naken ibland.

Vuxna tittar i smyg och viskar till varandra, samtidigt som barnen drar i händerna och pekar med gälla röster – Titta mamma, hon är ett öppet sår!

När vi va tidiga ungdomar brukade vi droppa stearin över händerna och gjuta kroppsdelar.

Vi skämtade om att smärtan var skön, min vän skämtade lite för mycket.

Jag tänkte göra en exakt kopia av mina bröst ifall jag fick cancer, så att jag alltid skulle komma ihåg hur dom såg ut.

Men sen tänkte jag att det kanske var att be om cancer, att jag skulle få det FÖR ATT jag gipsat mina bröst, så jag vågade aldrig.

Stearin och den trevliga smärtan slutade vara roligt när jag hittade min vän i den största blodpölen jag någonsin sett.

Det skulle ta för lång tid att räkna stygnen i hennes armar, men jag räknade timmen det tog att skrubba bort klumparna av levrat blod från trägolvet.

Jag räknade minuterna det tog innan jag hörde sirenerna från gatan.

Jag räknade handduksdragen över hennes kropp, och pulsen i hennes hals.

Jag räknade stenarna på marken hela vägen hem för att slippa tänka i bilder.

 

…...MåndagsFrenesi.......

 

Jag är täckt av skinn, jag vill att du ska känna mig.

När du omöjligt kan dricka mer, men fortsätter dricka ändå.

Tuggar tankar och maler känslor i rasande fart, slår på tangenter och kastar vinglaset i golvet.

Allt jag skriver blir så jävla ovärdigt det jag känner.

Det toviga vackra helvetet från hösten kröp ner i mina lungor imorse.

Fan vad jag tyckte om dig, och vad overkligt ledsen du gjorde mig.

Funderar på att elda upp boken du skickade men det skulle kännas så smått av mig så jag fortsätter läsa istället.

Man får inte lura ut folk på isen om man vet att den kommer spricka, (jag visste också)

Har lärt mig att skratta med utsidan, önskar någon kunde se insidan.

Jag är lika nojig som alla andra, tittar mobilen var femte minut för att se om han svarat.

( det har han inte )

Du gjorde mig arg idag, du gjorde att jag kände mig obetydlig och vilsen i vår vänskap.

Jag gillade det inte, och kommer inte acceptera det.

Jag förstår dig, jag känner den människan du är.

Nu är det din tur att känna den människan JAG är.

It's not ok to treat people like they don't matter.

Jag vet att du inte menar något illa men det gör mig illa iallafall.

Hans uppskattning är glasklar en natt som denna.

Jag blev glad när jag öppnade dörren och såg dina läppar

Det kändes som om du fortfarande var i mig när jag satt på tunnelbanan.

Lyssnade på ”Skinny Love” med Bon Iver och stängde ögonen, du finns i hela min mun.

Va sådär matt i benen som man bara blir när man precis haft sex, sådär svag att det blev svårt att resa sig från det smutsiga sätet när jag nådde min station.

Det har varit en riktigt bra natt, när man inte känner snöflingorna mot ansiktet, när nordanvinden inte kan blåsa bort leendet.

Det har släppt taget, det där som gjort att jag tappat orden när jag tänkt på dig.

Nu är det mer som en flödande flod i händerna.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men du kunde inte svara när du läst mina tankar.

Du ringde istället, med en hel harang av trassliga ord försökte du säga vad du tyckte.

Det var så.... vackert, det rörde mig.

Det är modigt att hellre försöka tala än att sätta kalla bokstäver i ett så lätt missförstått sms.

Du växer hela tiden, du växer till något stort och fint jag faktiskt inte vill vara utan.

Just nu, här, när det känns som om vi förstår varandra.

Här vill jag stanna kvar.

Det behöver inte bli mer, jag vill inte att det ska vara mindre, det ska vara exakt såhär.

Vi kan tillhöra varandra och tillhöra alla andra på samma gång.

Det enda jag kan säga med fullständig säkerhet är att jag älskar att ha dig här.

Du gör mig fullständigt begeistrad!

 

 

Kyss mig Lycklig, ”Feed Me With A Kiss”

Du bjuder verkligen ut ditt skratt till den som önskar få, äger inte meningen men den stämmer lika mycket ändå.

Kan aldrig få ihop tillräckligt många egna ord om dig för att kunna skapa en text, ( jag har försökt ) Däremot så finns du i alla sångtitlar jag springer över.

Du är oftast inte innehållet i texten, du är mer som en träffsäker punchline.

När allt lägger sig, man sover med mörkret, ler med dagen.

Där i den melankoliska ron finns du inte, men helt utan förvarning..får man en dansk skalle så pannbenet spricker.

”I have so many bruises but you have such a smile”

Jag skulle nog kalla det passion, ( eller ett ovettigt resonemang ).

”Jag är för full, du är för ung, jag ser dig prata men hör inte ett dugg”.

Ibland lyssnar jag uppriktigt inte alls på vad du säger, det enda jag tänker på är att jag vill ha dig i mig.

Kanske nonchalant, men du får skylla dig själv när du ser ut som du gör, känns som du gör.

Du rör mina axlar på ett speciellt sätt, hårt fast mjukt, lent fast skrovligt.

”Jag kanske skulle leta upp någon yngre som en fjäder i hatten, det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten”.

Du är bra på det där, att ge värme när man fryser.

Du kommer ganska nära när jag låter dig, lite för nära vissa nätter måste jag erkänna.

Ännu närmre kommer du på morgonen, då har jag slutat tänka med huvudet och låter höfterna tala.

Här hittar man den känslan man vill behålla, när du slår ner i mig som en jordad blixt.

Nyvaken och lugn, när du kommer in, hela vägen in.

Hur du rör dig, hur tung och stor du är, hur jag försvinner mellan dina axlar.

Hur du låser mina ben, hur du andas hårdare mot mitt öra, hur jag andas hårdare mot din hals.

”Om du vore bränd som mig, skulle jag gå hem med dig, skulle du va allt jag någonsin velat ha”.

Men du är inte bränd, och du är inte alls som mig.

Undrar om jag någonsin kan bli den jag varit igen.

”Utan dina andetag”

Det skulle inte göra mig någon skillnad om jag aldrig fick känna dom igen, men det skulle vara tråkigt ett tag tills jag kom över hur dom smakade mot min tunga.

”Han ler och förvandlas som pojkarna gör, när inget finns att teatra inför”

Jag tror inte du vet hur tydligt detta syns hos dig, när du lägger dig ner och blir verklig.

När inget är spel utan bara två människor i en säng.

Din hållning blir annorlunda, din röst trappar ner och du tittar på orden vi talar.

Du blir tillgänglig och uppmärksam, ödmjuk och klok.

Det är så jag tycker om dig, när man får en glimt av hur du kommer vara när du sparkat av dig ungdomen.

 

Den här låten har inget med oss att göra känslomässigt.

”Home, let me come home, home is wherever I'm with you”

Jag gillar bara verkligen när du sjunger den.

 

Jag tycker om dig helt enkelt, och det betyder varken mer eller mindre än det jag säger.

Det betyder bara att jag tycker om dig.

 

Även om det finns statister i mitt liv såväl som i ditt liv, så borde du veta att du är min huvudperson och huvudattraktion.

My Mary Go Round And The Cherry On My Sunday ♥