systergrus

Dricker upp din tjeckiska öl samtidigt som jag sorgset städar bort dig från min lägenhet, varenda spår gnuggas frenetiskt, glasen diskas, hallon äts upp.

Fast hur mycket jag än kämpar så glömde du något väsentligt mellan mina lakan,

du glömde din doft här.

Det kändes relativt bra, att lämna dig på stationen.

Solen var den samma, nyckeln passar i låset, det luktar lika mycket höst som innan du kom.

Men rummen känns tomma, akustiken har förändrats.

Paus, andas in, kom ihåg, ta det till dig, och släpp taget.

Dina händer, dina höftben, dina ord, och dina rörelser.

Du slår mig med full kraft.

In the deathcar, we're alive.

Det fanns en person i mitt förra liv som tyckte om att fotografera mina tårar, och jag tyckte om att han såg dom.

Du får mig att känna samma sak, att bli sedd, eller kanske mer betraktad, fast trygg.

Du andas frisk luft i mina lungor, när jag är försvunnen i tiden.

Det är ett helvetes jävla kaos bland tankarna idag, en tromb av bokstäver flödar över skärmen.

Meningar jag inte förstår, inte begriper.

Vad är du? Varför är du?

Känner mig hittad och förintad av en värmesökande missil.

Sprängd över himlen, faller ner över världen som en röd dimma.

Du är för vacker för mitt eget bästa.

 

En annan skugga sprang förbi idag, och jag sa som det va, gå ut genom min dörr.

Gå ut och glöm att du någonsin känt mig, glöm att du saknar mig.

Jag satt skakande på min kant av köksbordet, jag har aldrig varit bra på att gråta, du bad om att få trösta mig, och jag fortsatte be dig att gå.

Du har aldrig varit bra på att lyssna.

Du ska känna mig, helvete det är meningen att du ska känna mig nu, efter alla våra år.

Jag säger aldrig något jag inte menar, och du vill aldrig tro att jag menar det jag säger.

Men jag menar det, varenda ord, varenda stavelse.

Låt.Mig.Vara...

Låt mig läka!

Sluta tro att du är min räddning när du är mitt förbannade fall.

När allt är som värst, flera timmars gråt och huvudvärk senare låser jag dörren efter dig.

Skräddarställning på mattan, tårar på tröjärmen, böjer mig i ren skräck över smärtan i bröstkorgen och lägger mig ner på golvet.

Här vänder allt, tittar mot soffan och inser att denna underbara människa som delat min säng hela helgen har glömt en randig strumpa.

En ensam randig strumpa ligger som en boll på filten, som om den vill säga att det finns bra saker i livet också, den gör mig lika glad som sin ägare.

Återuppstår som en fenix ur askan.

Reser mig och går till sovrummet, lägger mig på sängen och andas in att du har varit här.

Ler med hela kroppen och tänker att, fy fan vad jag är glad att du finns.

Och framförallt, vad tacksam jag är som kan kalla dig vän ♥

Slutar titta på klockan.

Vi är skuggor i gränden, svarta snöflingor och hjärtformade blåmärken på armar och ben.

Soten från alla industriområden gör munnar ledsna och stadens själ flyr ner i glömda kloaker.

En kvinna på tunnelbanan har alldeles för röda läppar, hon säger till sig själv,

• Tack för att du är ärlig men jag förstår fortfarande inte, vem gör jag mig vacker för?

Jag hörde att du kysste någon annan som var bättre än mig, men att du fortfarande önskade att det var mina läppar.

Du slösar tid, för mycket fötter på våt cement, för mycket vandra hem när gatlyktor släcks.

Somnar när det snurrar, vaknar med mascara i mungipan, kanske för att jag grät när jag drömde om dig.

Trycker mig in i mängden av dansande svettiga kroppar, det är inte den närheten jag söker men just nu inatt så får den duga.

Armar i luften, hundra människors andetag i min lunga.

Sensommarmelankoli under naglar och sommarhud sköljs av i brännheta duschar.

När vattnet stängs av blir jag kär i dig, för att du är vacker när du är våt och dina tänder matchar min klinkers.

Att inte ligga med dig vore som att slösa bort livet.

Vi kan leka med ord och dricka rödvin, känna mer än tänka.

Du är i mig och det känns inte det minsta främmande.

Jag försöker skriva parallellt med att känna, med att tala.

Läppar och saliv blir en krycka till hulkande ord, tysta leken med mörkret i mitt sovrum.

Dunkla skuggor över min sängram, den är gjord i trä som känns befriande när toppen på mitt huvud om och om igen möter den.

Jag har hälsat på den många gånger, fler gånger än jag vill erkänna.

Räknar regndroppar, räknar hjärtslag.

Min kudde luktar som dig, vet inte om jag ska andas in doften och le eller kräkas av rädslan för att den snart ska försvinna.

Nästa gång du är här och hämtar post kan du väl va snäll och gnugga ditt huvud mot mitt örngott.

Jag vågar inte tänka på dig, jag är rädd att hon ska känna det, aldrig låta dig komma hit igen.

Du är en lögn, en lögn, en lögn.

Klockan blev två och blåvita prickar dansar i ögonen.

Klockan blev tre och tystnaden låter högre än alla skrik i världen.

Rädd för att höra mig själv, vettskrämd, sluta tänka nu.

Skriv, skriv och skriv tills fingrarna blöder istället.

Men jag har tappat tråden, så jag fastnar här.

Det enda som skulle hjälpa mig inatt vore att kyssa dödgrävaren, snälla gör min sten vacker.

Skål kära syster, du är jag som jag är du.

Alla minutvisare borde brännas på bål, så att jag kan sluta räkna sekunder sen jag såg dig sist.

Då grät du, men inte jag.

Att vara stark för någon man älskar är ett heltidsjobb, ett jag ämnar säga upp mig från nu när du har andra öron att viska i om nätterna.

Om du kan vara i henne och trivas där, så kan du också snälla prata med henne istället för mig.

Jag kan inte läka när du gråter, det saltar mina sår.

Jag kan inte vara stark längre, du har knäckt min ryggrad.

Jag har förlåtit dig, du måste förlåta dig själv, annars kommer du aldrig se att du håller mig kvar.

Håller mig nere, håller mig borta från det som kan bli jag, det som borde vara jag.