systergrus

Där ligger en fimp på marken, man ser märken av röda läppar på det gula filtret.

Undras vem hon är, som vågar ha den färgen, hon är säkert vacker.

Jag kan nästan höra hur hon tänder den, drar ett bloss.

Hör du hur hon skrattar? HA HA.

Var ska hon någonstans, vem tillhör hon inatt.

Jag kommer ihåg hur du spillde rödvin över min favorittröja i parken, kvällen var skapad av kyssar och tillhörde den där sortens överraskande rus som inflammerar hjärnan.

Vi ville inte sova, du hade något annat i tankarna.

Och du hörde hur jag skrattade HA HA.

Hör du hur jag skrattar nu? HA HA.

Vårstädar kroppen och har drömmar om hur jag ska dö, det är inget nytt.

Varje vår är det samma procedur, en återkommande rutin jag både avskyr och uppskattar.

Känslan glider ner med alkohol längs strupen, bitterljuvt och med höga hopp över meningarna han fällde. (och meningarna han inte fällde)

Förvirrad men klarsynt utan att vilja se.

Hit kommer själar som inte längre vill leva, rädd att bryta benen när jag klättrar upp för stegen.

Men någonstans på taket står han och skrattar, HA HA.

Jag vill veta vem han är.

Drar mig undan med dammråttorna i hörnet, kryper ihop med tonerna av melankoli.

Hade en mening på tungan, men just som den skulle komma ut så rörde han mina läppar.

Världen snurrade och jag ville kliva av, han är inte till för mig och ändå vill jag ha mer.

På frågorna jag ställer svarar han med sin stora underbara mun, HA HA.

Jag faller mellan skinn, händer och andetag när hans skratt när mitt öra.

 

Jag är inte tankspridd, jag är bortsprängd.

Ryggen möter ditt leende och jag går, mot något vi kallar imorgon.

Jag har din kyss i handen, varm och särdeles mjuk.

Samtidigt avig och frånvarande.

Det regnade frågor den natten, svaren blev punkter som kröp runt varandra med tvivel mellan spända tänder.

Frågor som kröp mellan våra lår när du kom in i mig.

Orden tappar betydelse om handlingarna sliter upp och skändar meningen.

Tusen bitar puzzel karvade i skinn sprids i min lägenhet.

Släpp kniven och plocka upp nålen, jag kan vara din trasdocka.

Jag längtar på tå, försöker verkligen förstå hur du tänker. (tro på det du säger)

Låter vinet tala och känner, jo..hjärtat sitter där det ska.

Ibland kan jag tro att det bara är ett tomrum, ett ställe där man samlar skräp.

Men det dunkar som en ångvält och sprider kyssar i vinden.

Känner du dom?

Hursomhelst så är dom dina tills solen går upp, kanske till och med tills solen går ner.

Det är vidrigt att bli sårad av någon man tycker om, men det är vidrigare att vara medveten om det och ändå låta det ske.

Man borde fatta någonstans.... ”när du hör det här ljudet” (förlåt, gråt, sorg) ” då vet du, att det är dags att vända blad”

Ändå fortsätter jag lyssna, i tron att det kan få ett lyckligt slut.(eller ett ärligt slut)

Jag ORKAR inte tävla med ungdom, har ingen lust( och inget självförtroende ) att mäta mina mörka lockar med blonda slingor.

Lakan fyllda med någon annans hud och närhet ( någon annans röst och skratt ),

där ska jag ligga och smaka dina läppar, låtsas att jag betyder något för dig ( när jag inser att jag är vem som helst )

Jag är bara en varm kropp som värmer din kyla när du låter mig.

Det blöder här borta, och det är jävligt otrevligt.

Du får ta med dig en trasa nästa gång du kommer hit och städa upp oredan du skapat.

Konsten att be om ursäkt ligger inte i att kunna säga orden, konsten är att förstå varför man säger dom. (och lära sig av sina misstag) framförallt dom som sårar någon man tycker om.

 

Det var liksom inte värt något längre, det var inte värt att stanna kvar.

Men sen kysste du mig...och inget annat än din smak spelade någon roll.