systergrus

Jag vill ha sol mot låren och fullkomlig idioti i mitt beteende.

Rödvinsläppar, salta händer och trevande anledningar till leende när du rör mig.

Lever som en träl i väntan på livet utan orsak och skäl.

Resa mig upp? Alltid, men jag vill heller aldrig sluta falla, aldrig sluta famla.

Jag är hungrig, ge mig vardagsfilosofi och nattsvammel.

Kom ge mig kroppen, ge mig mätt.

Den där rökhostan efter tre dagars konjakmaraton i motvind.

När morgondagen inte är främmande utan mer en förhoppning.

För solen skiner in och den natten somnade vi på mattan, Skånes färgglada poesi i periferin.

En dotter saknar sin jord i söder, saknar den brännande känslan av igenkännande och dofterna.

Våt asfalt, nyklippt gräs, vårens första krokus, din andedräkt.

Försöker fånga något intimt med dig, men pennan ger dig inte rättvisa.

 

Så skriver han utan tanke på effekten i mitt blod.

”Jag sitter i en stickad tröja som jag köpte på secondhand igår, en kaffe i handen och en marlboro i flabben. Du fattas mig”

• jag tror inte vi borde träffas när jag kommer hem.

”Kan inte tänka mig ett bättre avslut på det här livet, inne i dig”

Vad svarar man på det?

 

”Mitt hjärta slår för den dagen då du uppenbarar dig framför mig. Säger hej, och sedan kastar en cykel i huvudet på mig, jag är kär i dig Jenny”

Smälter ut i cementen.

”En vacker dag ska du få se mig, precis som det är menat att du ska se mig. Och jag dig”

Vem har gett dig en sån len tunga?

Tillsammans kan vi håna normaliteterna och visa hur man är sig själv när man är två.

”Att dricka Tröd, nakna, under en filt av djurhud”

”En vacker dag fröken, fåglar som kvittrar och ingen bryr sig”

Själv dricker jag bara på måndagar, om jag jobbar på tisdagen, sjukast så.

Ska vi skaffa hund ? Vi kan se hur det funkar.

”Frågan består av ord.Precis som den vackraste sången du hört,ord i en speciell följd”

KÄRLEK OCH REVOLT, KAOS OCH ANARKI...tystnad, från omgivningen.

Mot bättre vetande börjar jag återigen klättra mot lyckan, han är klädd i en lejondräkt.

Bara för att hans mörka ögon får se den jag inte vill att någon ska se.

Minskar på stressen och känner mig rätt lugn när han håller om mig, känner mig inte panikslagen när han rör mitt hår.

Känner mig bara oroväckande nöjd när han är nära, det känns konstigt på något vis.

På gränsen till läskigt men ändå spännande, omvälvande.

Jag har aldrig varit rädd, och kommer inte börja nu.

Däremot kanske det är dumt att slå sig själv där man redan har blåmärken.

Hjärtat kan få slå så länge det inte hånas.

Du är så mycket mer verklig än alla andra, du är på riktigt i din rörande ärlighet.

Jag lovar att aldrig ta dig för givet, du är större än så.