systergrus

Åter somna och åter vakna, låt fingrar domna och munnar sakna.

Svar på tal och smak av vin, både tung och lätt blir jag din.

Åter födas och åter dödas.

Att leva är att se, att dela är att ge.

Men att se mig, på riktigt.

Får jag be dig, rör mig försiktigt.

Det skulle bli lättare när tiden gick, Men se i min blick.

Jag är fan inte helt ok, jag saknar ju dig, helvete vad du fattas mig.

För alltid finns du där, i mitt pumpande organ,

men det börjar bli bättre, jag börjar bli van.

Om man nu någonsin kan vänja sig vid att ha ont i själen.

Har en euforisk känsla trots allt, men var är min asfalt.

Fötterna står inte stadigt på jorden.

Huden känns blandande varmt och kallt, överallt.

Min sinnesförvirring har tappat orden.

Bakom tomma fasader, står folk i piskade rader.

Kan jag ens förstå, vem fan jag är.

Eller ens rå på, hur jag blivit sånhär.

Samma lena skinn under mina händer, samma smak mot min tunga.

Andas hårdare, andas min lunga.

Det är bara inte meningen ibland, att två människor ska få finnas.

Men på vansinnets rand, dina händer kommer jag alltid minnas.

Känns som om jag har hela jävla Marianergraven på bröstkorgen.

Man borde kunna installera ”Safe Mode” i ryggraden mot framtida haverier,

om ni inte hittar mig, leta på botten.