systergrus

Jag kan inte med att befinna mig i det här svarta hålet längre, kan någon snälla ta min hand och dra upp mig!
Vart jag än vrider min kropp stängs väggarna i rasande fart över mitt medvetande, det gör ont att känna sig såhär förkrympt.
Jag är bara en stump i tomrummet du lämnat mig i, en förkortad version av mig själv.
En sjukt snedvriden rot utan krona, jag vissnar utan dig.

Jag har ingen anledning att dra ner syre i mina lungor, inget är värt att resa huvudet från kudden.

Allt tappar sin mening, och orden kvävs i min gom, bokstäverna trycker sig tillbaka ner i min hals och fullständigt våldtar min strupe med sin ovilja att födas.

Jag har inget kvar att säga, inget kvar att känna, apatin gör mig helt likgiltig.

Hur ska jag någonsin kunna bli människa nog att älskas av någon annan utom dig.

Vem skulle någonsin tycka om ett så förvridet skal som jag.

Hur ska jag hitta vägen ur mitt eget snåriga huvud när det är jag själv som blockerar alla dörrar.

Vad fan sysslar jag med? Och vem fan är du att få mig såhär låg!