systergrus

Mötte en man på ett nöjesfält som jag mött en gång tidigare när jag var yngre.

Vi pratade inte, och han såg mig inte.

Blev jagad med min far av döda kroppar genom smala korridorer, ut på ett fält, in i ett berg.

Det väller död och förruttnelse mot mig, och jag kräks av lukten.

Ett hål i väggen ber mig komma in, där sitter en man från mitt förflutna.

Han stirrar på mig men tycks inte riktigt va säker på vad jag är.

Jag går till en sängkammare, och dörren stängs bakom mig.

En levande död försöker kyssa mig och jag tror att även jag är död, att jag kanske tillhör honom på något vis, men förstår inte riktigt hur, eller varför jag känner så.

Men när hans läppar träffar mina skriker jag djupt ner i halsen och blod fyller min mun, blod från hans öppna strupe.

Sitter på en krog med min bror, dricker liv och äter ångest, varför vill du inte att vi ska finnas?

Vi har ju samma kropp, samma huvud, vi skapades ju i samma livmoder, det måste ju vara värt mer än att simma under vatten i badkar fyllt av heroin och självömkan.

Jag kan dyka ner i djupet och simma upp till ytan med din trasiga kropp om jag får,om du tillåter mig, kan jag snälla få vara din lillasyster, kan du snälla vara min levande storebror, kan jag be dig att torka mina tårar när jag skrubbat mina knän och den blåa klänningen med vita blommor får en reva i fållen.

Kan jag få vara liten när du äntligen blir stor, du kan få trösta mig då, om du vågar se mig ledsen.

Jag kan häfta ihop venerna i dina armar så kan du måla ett plåster på mitt spruckna hjärta.

Vi kan hjälpa varandra, du och jag, älskade storebror.

Svart, blir grått, blir vitt, bländar mig.

Sitter på en klätterställning, men kan inte klättra.

Mina ben är för korta, mina armar för svaga, och överallt sitter taggar och vassa flätade band.

Men en hand hjälper mig upp, det är mannen från nöjesfältet, han jag galet älskar utan att våga be om, men han ser mig inte nu heller.

Någon som är vacker ber mig att åka buss med honom, och vi åker i timmar.

Utan att tala, och det är skönt med tystnad, råkar nog slumra till.

Vaknar i en skolsal, överallt hänger gräsliga teckningar målade av barn som inte har en aning om vad livet är än, det är bara barn som optimistiskt kan slänga färg på det sättet utan att tänka på morgondagen.

Jag önskar jag också kunde slänga färg sådär kravlöst, blanda rött och grönt för att överlyckligt lära mig att det föder gult.

Två kvinnor lutar sig över mig där jag ligger på skolbänken, röker och talar i tungor med alldeles för mycket färg på sina trötta ögonlock, trä skär in i min rygg men jag vågar inte låta dom se att jag lider, jag skulle skämmas om dom visste. Lika bra att förbli tyst, lär inte känna mig, det är inte värt det, det är knappt värt det att vara jag i min egen kropp.