Vardagsfunderingar
Enda gången det är riktigt lätt att andas är när mörkret ligger som ett andra skinn runt min kropp,
närhet av inget alls rör min hud.
Tystnaden är så fullständig att den nästan får ett eget liv i rummet, bara då känns det meningsfullt att finnas till, för allt annat bleknar bort och det enda som existerar är det jag väljer att vara.
Inga influenser från andras huvud, inga funderingar och åsikter som föds i andras munnar trillar in i min, det enda som får tillåtelse att växa ur mig är den verklighet jag själv spinner.
Jag klättrar i mitt eget spindelnät och knyter samman det jag väljer borde finnas där.
Oberoende av vad som är bra för mig, så utgår jag ifrån vad jag önskar ha istället för vad jag borde vilja ha.
Världen vill lära en att passa in, höra till, följa den pulserande forsen av ett större sammanhang,
men jag vill inte gå på asfalterade gator någon annan byggt, jag vill springa i snår, riva mig på tistlar
och känna att jag blöder, att jag lever.
Hur ska man någonsin kunna se skillnad på toppen och botten om man inte har varit och vänt i båda rondellerna?
Vad är ett leende värt, vad är lycka värt, om man inte kan jämföra den med sin bittra motsats,
bara genom att känna stor sorg kan man uppskatta överväldigande glädje, av den enkla anledningen att man vandrat den långa uppförsbacken mellan de båda slutdestinationerna.
Då lär man sig att se det positiva med att ha både gott och ont i sitt liv, man kanske rent av lär sig att uppskatta det lilla i allt det där stora som hotar att äta upp en.
Vi tycks vilja stå på led, stå på rad, stå i kö, knivskarpa rader av ansiktslösa människor som bara faller i strömmen, dör i strömmen, istället för att födas av varandras närhet.
Alltid finns det någon man vill stå på för att komma högre upp, alltid finns det armar som sträcks mot en i vänskap som man väljer att slå undan utan närmare eftertanke.
Utan att se vad en utsträckt arm faktiskt kan betyda i den kalla värld vi slår oss fram i, den kan va hela skillnaden i ditt liv utan att du inser det.
Men hur ofta stannar man upp, helt stilla, ser sig omkring, suger i sig alla intryck stressen berövar oss varje vardag, alla intryck som rutinen långsamt tar död på.
Jag önskar stanna upp oftare, men att stanna innebär att känna, och jag är helt enkelt inte där än.
