systergrus

Men... Hejdå.

Du får ha det bra, eller vad säger man?

Tack?

För vad?

Jag vet inte riktigt, kanske för att någonstans mellan alla händer i hemlighet så finns det något man vill komma ihåg, eller något som kroppen vill komma ihåg.

Huden mellan fingrarna, andetag, smaken av någons tunga, vader runt någons rygg eller över någons axlar.

Den där känslan när insidan av låren dunkar av din handflatas tryck.

Blänkade saliv kan nästan bli vackert på vissa delar av dig.

Jag mår dåligt när jag åker tåg, buss, bil, båt, karusell, allt jag inte har kontroll över, men vid enstaka tillfällen sitter man bredvid någon som gör att man glömmer bort det, eller det blir inte lika viktigt som känslan av att ha ditt ben mot mitt på ett smutsigt säte.

Man kan dela oviktiga saker och komma på sig själv med att se det stora i det lilla.

Jag blev glad av att se dig, tolka det hur du vill, det betyder inte mer än vad du själv väljer.

Men jag vill fortfarande ha det sagt.

Ett misstag kan leda en hem igen, när det blir så fel att det omöjligt kan bli något annat än rätt.

Jag har sett mig själv på ett visst sätt, eller min grundideologi har aldrig ruckats vilka hinder eller frestelser jag än hotats av, det är inget konstigt med det.

Man väljer att vara det man anser sig själv tillhöra.

Jag äger mina tankar och mina ord, framförallt mina handlingar.

Och jag äger mina snedsteg, mina fel och brister.

Om jag tänker efter, känner efter, så faller inte yxan på någon annan än mig själv, jag valde att springa vilse mellan dina armar, även om jag inte hör hemma där, och för en sekund blev jag besviken på mig själv.

Kanske för att jag fråntog mig rätten att säga nej till något jag ville ha, trots att jag borde.

Jag skyller det inte på dig, men det är pågrund av att du är den du är.

Det är väl det närmsta jag kan komma en förklaring på hur jag väljer bort att se vad som borde hindrat mig.

Så jag antar att en ursäkt får fly från min mun ut i luften och förhoppningsvis hitta ro där den hör hemma.

Och mellan mina kupade händer sparar jag minnet av ett steg i fel riktning som jag ändå aldrig kommer vilja sudda ut, du blir ett avtryck på insidan.