Jag är min egen version av Alice i underlandet.
Det gör så ont i min kropp att jag inte vet vart det gör mest ont, i själen kanske.
Låt mig känna stenarna under mina fötter när jag vänder och går mot ett annat håll än ditt.
Låt mig höra hur stenarna faller från dina händer när du släpper taget.
Låt mig gå nu, stenarna du kastar kommer ändå aldrig nå min rygg.
I'm down, down, down.
Så mycket längre ner än du är villig att böja dina knän.
Tro på vad du ser, dina ögon vet mer.
Det kanske gör ont, men det är tyvärr så det funkar.
Du släppte taget på min hand och blev förvånad när jag sa att du inte höll den längre.
Så lätt var det att lämna mig i korsningen, strunt samma att alla lampor blinkar grönt och att jag numera är färgad av bildäck, och platt som nylagd asfalt.
Rödvinslyrik, som du tillhör mig, som jag älskar dig.
Det strukturerade kaoset rider mig inatt, kan inte påstå att jag någonsin ogillat när det hälsar på.
Låt mig bara vara lugn.
Låt mig bara vara lagom mycket skadad och förvirrad.
Låt mig vara det där svarta hålet du vill drunkna i, låt dina fötter fastna i min kvicksand.
Du vet att du vill.
I'm down, down, down.
Varför tittar du bara på mig? Plocka upp mig istället.
