systergrus

Jag vill sitta i ditt sinne och se dina tankar bygga slott av glasspinnar.

Jag vill trampa sönder dina sandslott och skrika att det ändå inte är någon som vill bo där.

Jag vill blåsa bort dina luftslott tills dom hamnar ovanför molnen där jag slipper se dom.

Jag vill sätta eld på ditt slott av trä du byggt i din förbannade skog i utmarken.

Vad var det för fel på vår lägenhet? Jag vet att det inte är något slott men det var vårt hem.

Vi byggdes där inne, vi älskade varandra innanför dom fula tapeterna, min mage pirrade till varenda gång du vred om nycklen i låset och steg in på hallmattan.

Vårt samlade skräp blev vänner med varandra i hyllorna och mina böcker saknar ryggarna på dina böcker, mina växter skrattar åt min ensamhet nu, hånar och föraktar mig när jag försöker vattna dom till liv, jag tycks döda allt jag kommer nära.

Singel malt älskar med min strupe och våldtar min lever.

Men det är något härligt förtrollande när kroppen blir tuktad av alkohol.

• Du kanske borde dricka lite mindre?

• Du kanske borde sluta bry dig så jävla mycket om vad jag gör.

Du har själv fråntagit dig rätten att ha en åsikt om hur jag lever mitt liv.

Du kallar det ”att bry sig om”, jag kallar det skenhelighet, ska du börja bry dig nu?

Det vore en hel livstid försent isåfall.

För övrigt så kräkte jag ut mitt hjärta i vasken igår, sen spolade jag ner det med efterdyningarna av vårt förhållande, det dansade ner i avloppet med kaffesump och brödsmulor.

Där mitt hjärta har suttit vilar nu en ganska vacker tystnad, inget tick tack, inget dunk dunk.

Bara ett ihärdigt surr av vinden när den blåser rakt genom alla mina känslor.

Vet inte riktigt när det hände, men en del av dig har krälat in i min ryggrad och fastnat där.

Jag är rädd att kroppen kollapsar om jag sliter ut dig helt.

Hela världen badar i plast och fåglarna simmar i olja, snart är vi alla döda iallafall.