systergrus

Jag är ett äkta måndagsexemplar.

Går till jobbet i svarta skor, och går hem från jobbet i beiga skor.

Ja, jag gjorde som alla andra och dövade min höstångest med ett till synes onödigt köp som tillfälligt skänker lycka.

Dagen börjar med detta eviga gissel att trycka på hissknappar, fy för alla allmänna pekfingerställen i vårt avlånga land.

Dom är styggelser i orimliga proportioner, sanitära olägenheter som skaver på min annars ganska förträffliga vardag.

Tappar mobilen i marken, plockar upp den och får ett sms av en vän – idag träffade jag dig när du är 50 år gammal, du jobbar som läkare och är riktigt charmig.

Jaha svarar jag, - är jag inte snygg då? Tyvärr inte.

Promenerar vidare och Bob Hund sjunger ”Popsång” ( mot min vilja ).

Löven under mina skor sjunger razzle dazzle and all that Jazz, lite hemtrevligt sådär.

Inatt var uppe nere och tvärtom, satte mörkret i halsen och hostade tills bollen av vansinne rullade över mina läppar.

Efter blir det så tyst, så tyst att jag måste tala för att veta att jag finns på riktigt.

Måste höra min egen röst men glömmer att din inte finns där längre och jag frågar...

• Oscar, sover du? Har du hunnit boka tvättid?

Blir lätt besviken när jag inte får något svar.

Jag öppnar inte mina ögon men jag öppnar mina tårkanaler och trycker ner huvudet i kudden för att kväva mina hulkningar.

Klockan tickar, regnet droppar, hjärtat slår och händerna skakar.

När man mår såhär är det väldigt lustigt att tända lampan och ställa sig framför spegeln.

Man har precis vaknat, precis gråtit och precis kommit ihåg vilken livssituation man befinner sig i.

Ansiktet ser inte riktigt verkligt ut, så där står man 4 på morgonen och blåser upp sina kinder, drar tungan under läpparna och skrynklar ihop ögonen.

Man är allt bra underlig ibland.

Jag har på 5 minuter hunnit läsa över 10 statusuppdateringar om vårt svenska höstväder.

Min fråga är, hur kan alla verka så förvånade över blåsten och regnet? Det är ju förihelvete höst?

Francoise Hardy sjunger ”Tous Les Garcons Et Les Filles”på äkta 60-talsvis, jag vill också ha!

You can call me Stewart, Martha Stewart ( I wish)

Vilken Gudinna till Qvinna!

Bara för att ha det sagt liksom.

Nu dricker jag ett glas rött ( Black Granit ) vilket gör att jag hejdlöst saknar min vackra Linn, vilket i sin tur gör att jag måste lyssna på ”A little respect” med Erasure, vilket gör att jag helt enkelt måste dansa.....!.....!.....!

Såhär i efterhand kan jag säga att jag borde stannat på soffan, att dansa till 80-talsmusik när man håller på att tämja sina nya skinnskor är bara överraskande korkat ( även för mig )

Dagens JA är Tonfiskkotlett och dagens INTE BRA är natthysteri och hissknappar.

 

Nu ska jag maila Oscar och berätta om oväsentliga saker i min vardag som vi hade skrattat åt om han var här.

 

Tack för mig.