systergrus

För att inte tala i gåtor, du har gjort mig illa.

Han är en sån man talar med för att inse att alla meningar man gett förut tappat betydelse.

Sitter på en pakethållare och händerna vilar på höfter.

Sitter nära i en soffa och pratar oskyldigt men tittar som en räv på hans rygg varenda gång han reser sig och lämnar rummet.

Han är en sån som ringer och pratar i timmar, saknar mig, vill ha mig, längtar efter mig.

Han är en sån man förändras för, jag lämnar det jag älskar med mig själv för att höra hans röst.

Jag kastade en del av mitt jag genom fönstret och tittade leende på när det försvann.

Allt annat än den där rösten tappade betydelse.

Han är en sån som säger att den här gången är det annorlunda, allt känns annorlunda.

Och jag tror honom.

Varför? Enkelt, hans osanningar låter ärligare än alla sanningar i världen.

Vem har lärt dig att ljuga så?

Och varför låter alla dig fortsätta?

Han är en sån vars beteende alltid ursäktas, det läggs lager på lager av anledningar till varför man vill att han ska fortsätta vara vacker, fortsätta vara oförstörd.

Om man skulle skala bort allt, om man skulle komma in till kärnan av hans väsen, vad skulle man igentligen hitta där?

Är man en väldigt väldigt tom människa när man kan såra utan förbehåll eller är man så fylld av sitt eget jag att man inte har någon plats kvar för att skämmas när man tar utan att ge tillbaka?

Jag har hela tiden försökt komma på varför du är vad du är för mig och inte lyckats.

Kan det vara så att ingen någonsin riktigt fått se vem du är, kan det vara så att du är en gåta för alla av den enkla anledningen att du inte riktigt själv vet vad du är.

När man spunnit så många nät, och hållt så många trådar till så många olika marionetter så kanske verkligheten inte längre är vad man trott.

Vad är det för värld du fastnat i? Du får inte hålla någons hans på det sättet och säga såna ord om du inte menar det.

Jag öppnade delar av mig själv som är ytterst verkliga, väldigt sällan ämnade för andras öron.

Med all den kunskap om mig i handen väljer du ändå att ge mig tystheten tillbaka.

Det enda som verkligen sårar mig, ett ärr på hela min insida från barndomen, är när jag blir utesluten och till viss del lämnad utan avslut.

Jag klarar inte av att lämna meningar ofödda i tomrum där dom behövs, jag är inte en sån som lämnas oberörd av något som varit vackert.

Jag skulle kalla dig mycket men aldrig feg, uppenbarligen har jag misstolkat hela din person.

Det som sårar mig mest är det faktum att jag verkligen poängterade vikten av vår vänskap.

Vad den faktiskt betyder för mig.

Jag lovade att låta dig vara den du är så länge du alltid är ärlig och inte lämnar mig oförstående med dina beslut.

Jag struntar i känslan av dina händer, smaken på din tunga och värmen från dina andetag.

Det relevanta i uppenbarelsen som var vi är det vackra samförstånd jag trodde vi nått.

Närheten jag trodde vi skapat under våra samtal, det magiska i att vara riktiga vänner.

När tappade jag bort dig?

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men du verkar ha kammat ur dina tovor och tagit av dig hatten.

För den människa jag såg i dig finns inte längre kvar.