systergrus

Jag tänker inte sticka under stol med det faktum att jag oftast är odrägligt alkoliserad när jag skriver. På livet, vinet och känslorna. (Oftast vinet)

Jag retuscherar inget, det blir verkligast så.

Men ibland, dagen efter, kan jag sätta mig ner och ta in varenda ord jag spottat ur mig och förundras över det uppenbara.

Jag verkar både medvetslös och vid medvetande i alla förvirrade meningar.

Hur som helst så skriver jag bara för min egen skull,

Don't fucking tell me what to do.

Idag är dessvärre inget undantag, men så länge vi har varandra.

(vilket vi inte har längre)

Du tar dig ifrån mig.

 

Natasha, du är vacker när jag får dina tårar, och jag tackar dig för det.

För mig blir hon tusen gånger mer glitter, när hon tror att hon är sot.

Av den enkla anledningen att hon är mänsklig i en omänsklig värld.

 

Jag ville skriva någon sorts ”Hej hur mår du” mening, men allt kändes platt.

Jag ville skriva att jag tänker på dig, men det verkade slitet, jag vet ju hur du mår.

Jag kallar det fortfarande din sida av sängen, för att det bara är så.

Pennan får ligga kvar och droppa bläck på alla skeva försök till att nå dig.

Jag tänker inte slita i det som har gått sönder längre.

Det finns bara ett enda sätt att brinna upp på.

Något säger mig att det sista jag har kvar, är ingenting alls.

Fäst dig i mig.

Hur kunde jag lämna det meddelandet på din telefonsvarare, det var inte min avsikt att börja gråta på en inspelningsmaskin.

Men det var något med den meninge, det gick igenom, lägenheten överlåts till mig.

Den blir min, den slutar vara vår, orden fullständigt våldtog min strupe.

Jag vet när jag är orättvis, och det var jag igår, när du hör att jag gråter kommer du vilja trösta mig, och jag vägrar låta dig göra det.

Jag hatar mig själv för att jag älskar dig så mycket.

Snälla håll dig på din sida av stan, så håller jag mig på min.

 

Inatt tystnar vi till ljudet av blodkärl som brister.