systergrus

Dricker upp din tjeckiska öl samtidigt som jag sorgset städar bort dig från min lägenhet, varenda spår gnuggas frenetiskt, glasen diskas, hallon äts upp.

Fast hur mycket jag än kämpar så glömde du något väsentligt mellan mina lakan,

du glömde din doft här.

Det kändes relativt bra, att lämna dig på stationen.

Solen var den samma, nyckeln passar i låset, det luktar lika mycket höst som innan du kom.

Men rummen känns tomma, akustiken har förändrats.

Paus, andas in, kom ihåg, ta det till dig, och släpp taget.

Dina händer, dina höftben, dina ord, och dina rörelser.

Du slår mig med full kraft.

In the deathcar, we're alive.

Det fanns en person i mitt förra liv som tyckte om att fotografera mina tårar, och jag tyckte om att han såg dom.

Du får mig att känna samma sak, att bli sedd, eller kanske mer betraktad, fast trygg.

Du andas frisk luft i mina lungor, när jag är försvunnen i tiden.

Det är ett helvetes jävla kaos bland tankarna idag, en tromb av bokstäver flödar över skärmen.

Meningar jag inte förstår, inte begriper.

Vad är du? Varför är du?

Känner mig hittad och förintad av en värmesökande missil.

Sprängd över himlen, faller ner över världen som en röd dimma.

Du är för vacker för mitt eget bästa.

 

En annan skugga sprang förbi idag, och jag sa som det va, gå ut genom min dörr.

Gå ut och glöm att du någonsin känt mig, glöm att du saknar mig.

Jag satt skakande på min kant av köksbordet, jag har aldrig varit bra på att gråta, du bad om att få trösta mig, och jag fortsatte be dig att gå.

Du har aldrig varit bra på att lyssna.

Du ska känna mig, helvete det är meningen att du ska känna mig nu, efter alla våra år.

Jag säger aldrig något jag inte menar, och du vill aldrig tro att jag menar det jag säger.

Men jag menar det, varenda ord, varenda stavelse.

Låt.Mig.Vara...

Låt mig läka!

Sluta tro att du är min räddning när du är mitt förbannade fall.

När allt är som värst, flera timmars gråt och huvudvärk senare låser jag dörren efter dig.

Skräddarställning på mattan, tårar på tröjärmen, böjer mig i ren skräck över smärtan i bröstkorgen och lägger mig ner på golvet.

Här vänder allt, tittar mot soffan och inser att denna underbara människa som delat min säng hela helgen har glömt en randig strumpa.

En ensam randig strumpa ligger som en boll på filten, som om den vill säga att det finns bra saker i livet också, den gör mig lika glad som sin ägare.

Återuppstår som en fenix ur askan.

Reser mig och går till sovrummet, lägger mig på sängen och andas in att du har varit här.

Ler med hela kroppen och tänker att, fy fan vad jag är glad att du finns.

Och framförallt, vad tacksam jag är som kan kalla dig vän ♥