systergrus

Slutar titta på klockan.

Vi är skuggor i gränden, svarta snöflingor och hjärtformade blåmärken på armar och ben.

Soten från alla industriområden gör munnar ledsna och stadens själ flyr ner i glömda kloaker.

En kvinna på tunnelbanan har alldeles för röda läppar, hon säger till sig själv,

• Tack för att du är ärlig men jag förstår fortfarande inte, vem gör jag mig vacker för?

Jag hörde att du kysste någon annan som var bättre än mig, men att du fortfarande önskade att det var mina läppar.

Du slösar tid, för mycket fötter på våt cement, för mycket vandra hem när gatlyktor släcks.

Somnar när det snurrar, vaknar med mascara i mungipan, kanske för att jag grät när jag drömde om dig.

Trycker mig in i mängden av dansande svettiga kroppar, det är inte den närheten jag söker men just nu inatt så får den duga.

Armar i luften, hundra människors andetag i min lunga.

Sensommarmelankoli under naglar och sommarhud sköljs av i brännheta duschar.

När vattnet stängs av blir jag kär i dig, för att du är vacker när du är våt och dina tänder matchar min klinkers.

Att inte ligga med dig vore som att slösa bort livet.

Vi kan leka med ord och dricka rödvin, känna mer än tänka.

Du är i mig och det känns inte det minsta främmande.

Jag försöker skriva parallellt med att känna, med att tala.

Läppar och saliv blir en krycka till hulkande ord, tysta leken med mörkret i mitt sovrum.

Dunkla skuggor över min sängram, den är gjord i trä som känns befriande när toppen på mitt huvud om och om igen möter den.

Jag har hälsat på den många gånger, fler gånger än jag vill erkänna.

Räknar regndroppar, räknar hjärtslag.

Min kudde luktar som dig, vet inte om jag ska andas in doften och le eller kräkas av rädslan för att den snart ska försvinna.

Nästa gång du är här och hämtar post kan du väl va snäll och gnugga ditt huvud mot mitt örngott.

Jag vågar inte tänka på dig, jag är rädd att hon ska känna det, aldrig låta dig komma hit igen.

Du är en lögn, en lögn, en lögn.

Klockan blev två och blåvita prickar dansar i ögonen.

Klockan blev tre och tystnaden låter högre än alla skrik i världen.

Rädd för att höra mig själv, vettskrämd, sluta tänka nu.

Skriv, skriv och skriv tills fingrarna blöder istället.

Men jag har tappat tråden, så jag fastnar här.

Det enda som skulle hjälpa mig inatt vore att kyssa dödgrävaren, snälla gör min sten vacker.

Skål kära syster, du är jag som jag är du.

Alla minutvisare borde brännas på bål, så att jag kan sluta räkna sekunder sen jag såg dig sist.

Då grät du, men inte jag.

Att vara stark för någon man älskar är ett heltidsjobb, ett jag ämnar säga upp mig från nu när du har andra öron att viska i om nätterna.

Om du kan vara i henne och trivas där, så kan du också snälla prata med henne istället för mig.

Jag kan inte läka när du gråter, det saltar mina sår.

Jag kan inte vara stark längre, du har knäckt min ryggrad.

Jag har förlåtit dig, du måste förlåta dig själv, annars kommer du aldrig se att du håller mig kvar.

Håller mig nere, håller mig borta från det som kan bli jag, det som borde vara jag.