systergrus

Jag känns för liten i sängen, jag känns för liten för rummet, du behöver vara här med din storhet och fylla ut min närhet.

Jag behöver bara höra ditt hjärta slå mot min bröstkorg, andetag tunga bankar mot min kind.

Aldrig lika stark som när du tittar på mig, alltid bara förvånande liten när ensamheten äger varje tanke.

Vill bara ha dig här, i mig och på mig tills jag går sönder.

Jag behöver svälja ner mitt rödvin med smaken av din tunga, nu smakar allt bara bittert.

Vill bara dricka mig redlöst berusad varje kväll och landa med en duns på din kudde, långsamt låta alkoholen skölja bort alla sprickor av självförakt.

Våldsamt låta mig själv sprängas till nattens land och helst av allt...inte ha några drömmar!

Bara ett tyst mörker som lägras i mitt förvirrade medvetande där jag tror att jag kan nå dig vart du än är.

För jag kan inte nå dig, jag kan inte dra mitt ben under täcket och känna din värme där.

Jag är löjlig, löjligt liten och panikslagen i mitt saknande.

Jag vet inte om jag ska vara tacksam för att jag saknar någon såhär mycket på så kort tid, eller om jag bara ska vara tacksam för att jag faktiskt har någon att sakna såhär mycket.

Du är kär i mig, precis som jag är kär i dig, det gör mig lika rädd som orädd.

Rädd för att jag faktiskt har något värt att förlora, du betyder så mycket att rädslan för att plötsligt vara utan dig äger mig.

Lustigt hur man kan hitta något värt att klaga på när man för första gången i sitt liv har allt man någonsin kunnat be om.

 

Kom hem hel, annars dödar jag dig!