En trasdockas monolog
När jag tappade mina andetag,
fyllde du mig med dina.
Tunga och våta,
som rimfrost i min strupe.
Nådde mitt hjärta, och slöt sig kring.
kramande, pumpande.
En muskel likt ingen annan.
Bröstkorgen väser nu, huvudet under ytan.
Jag vill stå på dig, nej, jag vill bli buren av dig.
Upp, dit där du är.
där du finns, där du andas.
där jag dog.
Ge mig andetag nog att klara nätterna,
ge mig andetag tills maskinen slutar ticka.
Ge mig ord jag kan suga på i gryningen,
ord jag fräsande kan spotta ut.
Sluta ge mig någonting alls,
så att jag kan vänja mig vid att inte ha dig längre.
Kommentarer
Trackback
