systergrus

Jag tänker inte sticka under stol med det faktum att jag oftast är odrägligt alkoliserad när jag skriver. På livet, vinet och känslorna. (Oftast vinet)

Jag retuscherar inget, det blir verkligast så.

Men ibland, dagen efter, kan jag sätta mig ner och ta in varenda ord jag spottat ur mig och förundras över det uppenbara.

Jag verkar både medvetslös och vid medvetande i alla förvirrade meningar.

Hur som helst så skriver jag bara för min egen skull,

Don't fucking tell me what to do.

Idag är dessvärre inget undantag, men så länge vi har varandra.

(vilket vi inte har längre)

Du tar dig ifrån mig.

 

Natasha, du är vacker när jag får dina tårar, och jag tackar dig för det.

För mig blir hon tusen gånger mer glitter, när hon tror att hon är sot.

Av den enkla anledningen att hon är mänsklig i en omänsklig värld.

 

Jag ville skriva någon sorts ”Hej hur mår du” mening, men allt kändes platt.

Jag ville skriva att jag tänker på dig, men det verkade slitet, jag vet ju hur du mår.

Jag kallar det fortfarande din sida av sängen, för att det bara är så.

Pennan får ligga kvar och droppa bläck på alla skeva försök till att nå dig.

Jag tänker inte slita i det som har gått sönder längre.

Det finns bara ett enda sätt att brinna upp på.

Något säger mig att det sista jag har kvar, är ingenting alls.

Fäst dig i mig.

Hur kunde jag lämna det meddelandet på din telefonsvarare, det var inte min avsikt att börja gråta på en inspelningsmaskin.

Men det var något med den meninge, det gick igenom, lägenheten överlåts till mig.

Den blir min, den slutar vara vår, orden fullständigt våldtog min strupe.

Jag vet när jag är orättvis, och det var jag igår, när du hör att jag gråter kommer du vilja trösta mig, och jag vägrar låta dig göra det.

Jag hatar mig själv för att jag älskar dig så mycket.

Snälla håll dig på din sida av stan, så håller jag mig på min.

 

Inatt tystnar vi till ljudet av blodkärl som brister.

Jag kan fortfarande inte räkna ut varför jag låter dig komma in.

Mina fötter dansar med höstlöv och jag stampar frenetiskt på varenda A-brunn och önskar mig själv Avbruten Kärlek, jag får helt enkelt inte tycka om dig.

Jag får helt enkelt inte bli kär i dig, det skulle tippa världen och alla stora hav skulle rinna över kanten och bli flygande droppar i universum.

Bröstkorgen är tung, och alla dubbelslag din närhet orsakar ger mitt hjärta träningsvärk.

Ensamhet och för mycket konjak har slagsmål i mitt blodomlopp, var är du när flaskan blivit tom, var är du när mina lakan blivit kalla.

Jag höll om dig inatt, även om du inte låg i min säng.

Kände du det? Kände du mitt hjärta bulta under dina ögonlock.

Mina ord har aldrig tillhört någon lika mycket som dom tillhör dig, du har blivit min ”vackrast i världen” känsla.

Den känslan man griper efter när allt är grått och ridån har fallit över trötta fötter på teatern.

Jag skulle kunna skriva tusen ord om vad jag känner men dom skulle aldrig göra dig rättvisa.

Försöker andas utan att tänka, försöker andas utan att känna dig i mina lungor, försöker stänga mina ögon utan att tänka på din tunga, din smak, din röst.

Du är som våt cement efter ett sommarregn, nyklippt gräs och den första klunken av en riktigt kall öl när man jobbat en hel dag.

Att kyssa dig är som att flyga över allt som är fult och inse att man kan göra allt vackert.

Samtidigt är du krossat glas under mina fotsulor, och naglar i min ryggrad.

Illusionisten som är där under mitt skinn, även när du befinner dig utom räckhåll.

Griper efter vettet men det har för länge sen lämnat min lägenhet.

Kvar finns bara tysta viljor och en stilla döende önskan att du ska komma tillbaka.

Vad gör du inatt, när mina händer skakar av saknad.

Vad tänker du inatt, när pannor hamnar i handflator under alkoholens inflytande.

Vad är det med dig som gör mig sårbar, hur kan du äga något jag aldrig velat ge bort.

Borde jag kanske be dig att inte vilja hålla min hand,

borde jag be dig att aldrig tänka på mig igen.

Jag borde nog, men kommer inte göra det.

 

Jag vill ha dig, jag vill ha dig så som du är.

(med tovor och allt)

Dricker upp din tjeckiska öl samtidigt som jag sorgset städar bort dig från min lägenhet, varenda spår gnuggas frenetiskt, glasen diskas, hallon äts upp.

Fast hur mycket jag än kämpar så glömde du något väsentligt mellan mina lakan,

du glömde din doft här.

Det kändes relativt bra, att lämna dig på stationen.

Solen var den samma, nyckeln passar i låset, det luktar lika mycket höst som innan du kom.

Men rummen känns tomma, akustiken har förändrats.

Paus, andas in, kom ihåg, ta det till dig, och släpp taget.

Dina händer, dina höftben, dina ord, och dina rörelser.

Du slår mig med full kraft.

In the deathcar, we're alive.

Det fanns en person i mitt förra liv som tyckte om att fotografera mina tårar, och jag tyckte om att han såg dom.

Du får mig att känna samma sak, att bli sedd, eller kanske mer betraktad, fast trygg.

Du andas frisk luft i mina lungor, när jag är försvunnen i tiden.

Det är ett helvetes jävla kaos bland tankarna idag, en tromb av bokstäver flödar över skärmen.

Meningar jag inte förstår, inte begriper.

Vad är du? Varför är du?

Känner mig hittad och förintad av en värmesökande missil.

Sprängd över himlen, faller ner över världen som en röd dimma.

Du är för vacker för mitt eget bästa.

 

En annan skugga sprang förbi idag, och jag sa som det va, gå ut genom min dörr.

Gå ut och glöm att du någonsin känt mig, glöm att du saknar mig.

Jag satt skakande på min kant av köksbordet, jag har aldrig varit bra på att gråta, du bad om att få trösta mig, och jag fortsatte be dig att gå.

Du har aldrig varit bra på att lyssna.

Du ska känna mig, helvete det är meningen att du ska känna mig nu, efter alla våra år.

Jag säger aldrig något jag inte menar, och du vill aldrig tro att jag menar det jag säger.

Men jag menar det, varenda ord, varenda stavelse.

Låt.Mig.Vara...

Låt mig läka!

Sluta tro att du är min räddning när du är mitt förbannade fall.

När allt är som värst, flera timmars gråt och huvudvärk senare låser jag dörren efter dig.

Skräddarställning på mattan, tårar på tröjärmen, böjer mig i ren skräck över smärtan i bröstkorgen och lägger mig ner på golvet.

Här vänder allt, tittar mot soffan och inser att denna underbara människa som delat min säng hela helgen har glömt en randig strumpa.

En ensam randig strumpa ligger som en boll på filten, som om den vill säga att det finns bra saker i livet också, den gör mig lika glad som sin ägare.

Återuppstår som en fenix ur askan.

Reser mig och går till sovrummet, lägger mig på sängen och andas in att du har varit här.

Ler med hela kroppen och tänker att, fy fan vad jag är glad att du finns.

Och framförallt, vad tacksam jag är som kan kalla dig vän ♥

Slutar titta på klockan.

Vi är skuggor i gränden, svarta snöflingor och hjärtformade blåmärken på armar och ben.

Soten från alla industriområden gör munnar ledsna och stadens själ flyr ner i glömda kloaker.

En kvinna på tunnelbanan har alldeles för röda läppar, hon säger till sig själv,

• Tack för att du är ärlig men jag förstår fortfarande inte, vem gör jag mig vacker för?

Jag hörde att du kysste någon annan som var bättre än mig, men att du fortfarande önskade att det var mina läppar.

Du slösar tid, för mycket fötter på våt cement, för mycket vandra hem när gatlyktor släcks.

Somnar när det snurrar, vaknar med mascara i mungipan, kanske för att jag grät när jag drömde om dig.

Trycker mig in i mängden av dansande svettiga kroppar, det är inte den närheten jag söker men just nu inatt så får den duga.

Armar i luften, hundra människors andetag i min lunga.

Sensommarmelankoli under naglar och sommarhud sköljs av i brännheta duschar.

När vattnet stängs av blir jag kär i dig, för att du är vacker när du är våt och dina tänder matchar min klinkers.

Att inte ligga med dig vore som att slösa bort livet.

Vi kan leka med ord och dricka rödvin, känna mer än tänka.

Du är i mig och det känns inte det minsta främmande.

Jag försöker skriva parallellt med att känna, med att tala.

Läppar och saliv blir en krycka till hulkande ord, tysta leken med mörkret i mitt sovrum.

Dunkla skuggor över min sängram, den är gjord i trä som känns befriande när toppen på mitt huvud om och om igen möter den.

Jag har hälsat på den många gånger, fler gånger än jag vill erkänna.

Räknar regndroppar, räknar hjärtslag.

Min kudde luktar som dig, vet inte om jag ska andas in doften och le eller kräkas av rädslan för att den snart ska försvinna.

Nästa gång du är här och hämtar post kan du väl va snäll och gnugga ditt huvud mot mitt örngott.

Jag vågar inte tänka på dig, jag är rädd att hon ska känna det, aldrig låta dig komma hit igen.

Du är en lögn, en lögn, en lögn.

Klockan blev två och blåvita prickar dansar i ögonen.

Klockan blev tre och tystnaden låter högre än alla skrik i världen.

Rädd för att höra mig själv, vettskrämd, sluta tänka nu.

Skriv, skriv och skriv tills fingrarna blöder istället.

Men jag har tappat tråden, så jag fastnar här.

Det enda som skulle hjälpa mig inatt vore att kyssa dödgrävaren, snälla gör min sten vacker.

Skål kära syster, du är jag som jag är du.

Alla minutvisare borde brännas på bål, så att jag kan sluta räkna sekunder sen jag såg dig sist.

Då grät du, men inte jag.

Att vara stark för någon man älskar är ett heltidsjobb, ett jag ämnar säga upp mig från nu när du har andra öron att viska i om nätterna.

Om du kan vara i henne och trivas där, så kan du också snälla prata med henne istället för mig.

Jag kan inte läka när du gråter, det saltar mina sår.

Jag kan inte vara stark längre, du har knäckt min ryggrad.

Jag har förlåtit dig, du måste förlåta dig själv, annars kommer du aldrig se att du håller mig kvar.

Håller mig nere, håller mig borta från det som kan bli jag, det som borde vara jag.

Du är undantaget som understryker och bekräftar regeln.

 

Hittade en liknelse som i presens blir mer ”mitt i prick” än bulls eye.

• Om man ser en skylt "Parkering förbjuden på söndagar" så utgår man ifrån att parkering är tillåten övriga dagar - trots att ingenting sägs om detta. Man utgår ifrån att det som utannonseras är ett undantag” - Det är det undantaget som bekräftar regeln.

Det kommer alltid finnas minst en människa på jorden man är villig att släppa in trots att resonemanget och moralen säger nej.

Du är den människan.

Det felaktiga i beslutet som borde vara höjt över alla tvivel bleknar och känslan ”rätt eller fel” slutar ha inverkan på avgörande val.

Själva skammen i dåligt samvete upphör att existera då kroppens behov övertar alla former av självinsikt och -vilja ha faktorn överröstar mitt undermedvetnas kurirer.

 

Du är min Akilleshäl, i det Trojanska kriget.

Du är klivet jag aldrig skulle ta men går framåt ändå.

Du är som alla texter av Billie Holiday.

Sjunger med i melodin tills läpparna spricker, du är som tandkrämskyssar och morgon kaffe.

Du är som solkatter på väggarna och poängen i alla välformulerade meningar.

Du är den bärande väggen i byggnade, och Mona Lisas leende.

Du är som stråkarna i Beethovens femte symfoni och orgelns bittra önskan i Für Elise.

Du är en mardröm jag inte vill vakna upp ifrån.

Det är som att försöka undvika medusas ögon, en blick och man förvandlas till sten.

Du är pennan i min hand och du lever i alla mina blyertsbefläckade meningar.

Du är Thors hammare, Frejas brisingasmycke, Odens kunskap och Iduns äppel.

Jag förstår vad du är för mig, men jag kan helt enkelt inte begripa varför du är det.

Åter somna och åter vakna, låt fingrar domna och munnar sakna.

Svar på tal och smak av vin, både tung och lätt blir jag din.

Åter födas och åter dödas.

Att leva är att se, att dela är att ge.

Men att se mig, på riktigt.

Får jag be dig, rör mig försiktigt.

Det skulle bli lättare när tiden gick, Men se i min blick.

Jag är fan inte helt ok, jag saknar ju dig, helvete vad du fattas mig.

För alltid finns du där, i mitt pumpande organ,

men det börjar bli bättre, jag börjar bli van.

Om man nu någonsin kan vänja sig vid att ha ont i själen.

Har en euforisk känsla trots allt, men var är min asfalt.

Fötterna står inte stadigt på jorden.

Huden känns blandande varmt och kallt, överallt.

Min sinnesförvirring har tappat orden.

Bakom tomma fasader, står folk i piskade rader.

Kan jag ens förstå, vem fan jag är.

Eller ens rå på, hur jag blivit sånhär.

Samma lena skinn under mina händer, samma smak mot min tunga.

Andas hårdare, andas min lunga.

Det är bara inte meningen ibland, att två människor ska få finnas.

Men på vansinnets rand, dina händer kommer jag alltid minnas.

 

Känns som om jag har hela jävla Marianergraven på bröstkorgen.

Man borde kunna installera ”Safe Mode” i ryggraden mot framtida haverier,

om ni inte hittar mig, leta på botten.

Så får jag syn på detta ypperliga lilla stycke.

Klockan är ett på natten en fredag, det finns så många meningar med så många löften i som man ändå aldrig kommer hålla.

Vem kunde ana att just du skulle sitta på just den parkbänken den natten.

Vem kunde ana att jag skulle sätta mig brevid och säga att du är söt.

Han har en alldeles för stor mun för sitt ansikte, skevt, och jag avgudar det.

Jag hittar lejon i både Skåne och Stockholm.

Bruna ögon, blåa ögon, stora ögonbryn.

Pratar hela natten.

Håller hand, håller höfter.

Smakar läppar, tunga och andetag.

Man tittar, skrattar och ler, man tycker sig se det ingen annan har sett.

Äger alla tillfällen, vaknar upp en regnig tisdag och känner solen från insidan.

Jag trodde inte dessa skorna passade mig längre men tydligen kan man växa in i gamla vanor lika lätt som att blinka, lika lätt som att slå upp en andra kopp kaffe.

Dricker whiskey och tittar på Russell Peters med någon som alltid får mig att skratta från botten av min mage.

Lyssnar på den sorte skole med någon som är ohyggligt perfekt, det brinner i ögonen när du står i mitt synfält, jag hade på en sekund kunnat bli obotligt förälskad i dig.

Fast det skulle jag aldrig våga, du är helt enkelt för vacker, och jag är för skör.

Lustigt, varenda gång jag ser dig tänker jag att din näsa är fantastisk, och jag blir helt tokig på din söta underläpp.

Hur du går, hur du står och hur du ler, önskar jag kunde få en drömfri natt.

Jag är trött.

Låt oss se hur destruktiva vi egentligen kan vara.

Om det kan gå isönder, så kan det lagas.

Men det enda jag vill är att dra händerna genom ditt hår och sen somna på din arm.

 

Säger Hejdå till någon i Skåne och Hej till någon i Stockholm.

Svart kaffe älskling.

Jag valde aldrig att älska dig, så jag vet inte riktigt hur man väljer att sluta.

Kan vi kalla det ett orimligt krav och lämna det på hallbordet, eller kan du kyssa toppen på min tunga och låta ditt finger dra sig ner över min ryggrad.

Det befinner sig panik i mitt älskande inatt, Förlåt att du är hård, förlåt att jag skälver.

Du hör hemma i mig.

Man kan inte lämna fotspår i luftbubblor, men man kan inte andas i dom heller, så det var ett värdelöst ställe att fly till.

Jag är inte direkt rädd för kloka frågor, men just idag känns mina svar extra oväsentliga.

Jag är rädd för dig, du får titta någon annan i ögonen.

Hans händer, eller hans händer eller någon annans händer, hur som helst så vill jag ha dom.

Sluta kyssa tvivel i min panna, sluta förolämpa fuktiga ögon och en böjd rygg.

Det ligger något tungt i min själ, det har nog alltid vilat där.

Någon spelar piano och jag tittar in genom fönstret.

Barfotapromenader, två sugrör i en glasflaska och ett nikotinplåster på armen.

Vilsna själar äter light produkter och ber till gud att ta deras fett, som om dom plötsligt skulle bli lyckliga då.

Så enkelt det skulle kunna va, orealistiska drömmar om samhällsnormen vi matas med.

Ta några slevar till och stå för helvete inte utanför kön, då uppfattas du som konstig.

Eller ”annorlunda” som det så fint heter.

Har du inga öron eller vill du bara inte höra min sista suck?

Inatt klättar du på min dödsbädd.

Jag tänkte ganska mycket första gången vi låg med varandra, visste du det?

Fakiren i mig spelar en vemodsvals.

Nakna tillsammans en hel natt, om och om igen tills morgonen knackar på rutan,

- men man kan inte sova bort sitt liv, sen tog han på sig kläderna och gick.

Hon sov brevid dig inatt och du vet att jag kände det.

Vi hade blivit jag och du hade blivit ni, ganska sliten kommentar jag vet.

Men om jag ändå skulle våga...tänka på dig, fast jag inte borde.

Som att vara mörkrädd mitt på dagen, på ett öppet torg fyllt av människor.

Solsken till alla som fryser.

Ett helt nätverk av minnen strömmar genom blodet, varje gång det når fram till hjärtat stannar tiden och jag böjer mig i skär panik över smärtan.

Första gången existerar bara en gång, och första gången jag såg dig så log jag.

Vi låter lampan vara tänd för att vi vill se varandra.

Sminkar av mig och sover oroligt, landar i betongen och spräcker läppen.

 

Det luktar solvarm hud och sommarregn, kan jag få en koppa kaffe till?

Dörren öppnas och du kramar mig, bär mina väskor till bilen, tittar på mig.

Jag känner mig obekväm i dina ögon idag, kan du se vad jag tänker på?

Jag hoppas verkligen inte det – svarta tankar.

Testar att stå på isen lite försiktigt, det knakar men det håller.

Så jag kastar mig ut och säger att jag saknar hur du är hög när jag är låg.

Tappar rösten, sjunker genom sätet och börjar känna asfalten under bilen.

Men du plockar upp min mening och tar den i munnen.

Tack för att du inte låter den hänga kvar i luften, det tar trots allt en halvtimme att köra till flygplatsen, och det kommer ta minst en kvart att säga hejdå.

Vi har aldrig varit bra på att skiljas åt, jag tycker inte om din rygg när du går, jag tycker inte om baklyktorna på din bil.

Jag lider i bilen, biter mig i läppen, tänker på vart jag är påväg, jag ska hem.

- Pappa ska hämta mig.

- Vill du inte träffa honom?

- Jo, men jag vill slå honom också,

- Nej Jenny, det vill du inte, du är större än så.

 

Du säger det med sådan säkerhet att jag för en sekund tror dig, sen växer det igen.

Det luktar annorlunda i Skåne, blir yr, drar in luften tills lungorna sväljer gråten i halsen.

Pappa har köpt salta katten till mig, som om det skulle förändra något.

Det gör han varje gång jag kommer hem, det var mitt favoritgodis när jag var liten,

skulle vilja skrika att jag är vuxen nu, men allt skulle bli mitt fel i slutändan om vi börjar bråka.

Han skulle avsluta samtalet med att han lika gärna kan ta livet av sig, ingen älskar mig ändå, jag är värdelös.

Jag skulle bli tyst, håglös, det var många år sen jag slutade försöka övertala honom om att det inte stämmer.

Jag älskar honom faktiskt, men han gör det svårare för var år som går.

Kör genom kvarter jag tillhör, cementen är lika mycket en del av mig som håret och huden.

Han släpper av mig ute vid vägen, sliter på mig väskorna och springer den sista biten hem med luftgropar i magen.

Längtar.

Ett par armar väntar i dörren, rufsigt hår, pigga lite halvt retsamma ögon tittar fram under lockig lugg, rynkad näsa med fräknar och ett jävlar anamma leende sköljer över mitt medvetande.

Jag ska älska dig tills månen ramlar ner mamma.

Men... Hejdå.

Du får ha det bra, eller vad säger man?

Tack?

För vad?

Jag vet inte riktigt, kanske för att någonstans mellan alla händer i hemlighet så finns det något man vill komma ihåg, eller något som kroppen vill komma ihåg.

Huden mellan fingrarna, andetag, smaken av någons tunga, vader runt någons rygg eller över någons axlar.

Den där känslan när insidan av låren dunkar av din handflatas tryck.

Blänkade saliv kan nästan bli vackert på vissa delar av dig.

Jag mår dåligt när jag åker tåg, buss, bil, båt, karusell, allt jag inte har kontroll över, men vid enstaka tillfällen sitter man bredvid någon som gör att man glömmer bort det, eller det blir inte lika viktigt som känslan av att ha ditt ben mot mitt på ett smutsigt säte.

Man kan dela oviktiga saker och komma på sig själv med att se det stora i det lilla.

Jag blev glad av att se dig, tolka det hur du vill, det betyder inte mer än vad du själv väljer.

Men jag vill fortfarande ha det sagt.

Ett misstag kan leda en hem igen, när det blir så fel att det omöjligt kan bli något annat än rätt.

Jag har sett mig själv på ett visst sätt, eller min grundideologi har aldrig ruckats vilka hinder eller frestelser jag än hotats av, det är inget konstigt med det.

Man väljer att vara det man anser sig själv tillhöra.

Jag äger mina tankar och mina ord, framförallt mina handlingar.

Och jag äger mina snedsteg, mina fel och brister.

Om jag tänker efter, känner efter, så faller inte yxan på någon annan än mig själv, jag valde att springa vilse mellan dina armar, även om jag inte hör hemma där, och för en sekund blev jag besviken på mig själv.

Kanske för att jag fråntog mig rätten att säga nej till något jag ville ha, trots att jag borde.

Jag skyller det inte på dig, men det är pågrund av att du är den du är.

Det är väl det närmsta jag kan komma en förklaring på hur jag väljer bort att se vad som borde hindrat mig.

Så jag antar att en ursäkt får fly från min mun ut i luften och förhoppningsvis hitta ro där den hör hemma.

 

Och mellan mina kupade händer sparar jag minnet av ett steg i fel riktning som jag ändå aldrig kommer vilja sudda ut, du blir ett avtryck på insidan.

Badkar, rödvin och Mad Men.

Tänkte dyka ner och simma till andra sidan världen.

Där kanske det finns en bättre plats för en sån som jag, eller så stannar jag kvar i limbo med alla andra dårar i mitt solsystem.

Engagemang för min planerade flykt rinner i blodet, men kan inte låsa dörren efter mig när du fortfarande ligger i min säng och tror att du är trygg där.

Jag kan inte stänga in dig, du kan inte tillhöra tomrummet jag andas i.

Solvarma händer, doften av kaffe lägras i ytan av min lägenhet.

Det kan få dansa här en timme till, den kan få spinna som en boll i min sfär och bli en del av dagens onyktra tillstånd.

 

Vad jag skulle offra för att få bo i din mun och dina andetag.

Vad jag skulle ge för att få kyssa dina tankar idag.

Jag tänker på dig när vem som helst rör vid mig, men jag kan helt enkelt inte säga nej.

Skulle jag kunna få hålla din mun en sekund, kan du bara vara nära en stund.

Kommer aldrig kunna hindra mig själv från att sakna dina händer,

 

När du kommer nära, blir jag upp och ner, in och ut, avig, tvär, fel och dubbelknut.

Upp i luften, ner i marken, fastnar mellan ett och noll,

försvinner bland pappersarken, men pennan har tappat all kontroll.

Vad jag än väljer att skriva spelar inte längre någon roll.

 

Jag skulle kalla dig vacker, om jag fick vara någon annan än den jag är.

Sitter brevid och känner din hand mot min, känner du det också?

Jag vill röra dig, rör vid mig, rör mig.

Jag tror att jag faller, över koppartaken, under broar av människors giriga händer.

 

Lyssnar på The Rolling Stones och tittar ut genom smutsiga rutor, på en smutsig värld.

Förhatliga måsar luftglider där ute och våldtar den vackra tystande med sina hesa skrik,

ge mig en slangbella så skulle jag äntligen få ro.

Allt är ditt fel, ställer om siktet till punkten mellan dina ögon, samtidigt som du skjuter av en salva mot Solar Plexus tills jag helt tappar förmågan att stå upp.

 

Slagen till marken.

Spökstad i mitt huvud,

Spottar ur mig minnen från så olika tider, så olika människor.

 

Händer runt min hals gör det svårt att andas, tänker på kontorsstolar, pärltomater, händer som trycker ut deg på en plåt, att prata med någon man knappt känner hela natten om oviktiga saker.

Dricka konjak, vakna för sent på morgonen när man borde åkt hem klockan nio.

Sms som berättar hur viktig man är, sms som berättar hur viktig man har varit.

• du luktar så gott, och du är så liten.

• Jag önskar att jag inte tänkte på dig.

Ett rum fyllt av pantburkar och någons armar runt mina axlar.

Ett kök fyllt av disk och någons hand på min arm.

Ett rum fyllt av tavlor, och någons läppar mot min mage.

Någon som sa att han var ensam, någon annan som hade hatt.

Någon som var oviktig men viktig ändå, någon annan som är avtrubbad.

Någon som är äldre, någon som är yngre.

Du är precis som jag, han är precis som du.

Alla påminner om varandra.

Köksstolar som knarrar, jag sitter hellre på bordet.

Fyller upp glas samtidigt som jag själv blir tom.

Någons händer i mitt huvud, någon annans mun i periferin.

Somnar på en axel, vaknar på någon annans axel, vilket av tillstånden är på riktigt?

• tror du verkligen att jag skulle välja någon annan framför dig?

Jag vet faktiskt inte, men vi kommer aldrig få reda på det, jag kommer inte låta dig välja , för jag vill inte ha dig, förlåt.

Jagsaknardigjagsaknardigjagsaknardig, - jag tror dig inte.

Trodde jag skulle kunna säga nej till dig, Hur ska jag tolka den meningen?

Jaha, vad synd att du inte kunde det?

Sitter på mattan i hallen och äter chips samtidigt som någon tar på sig skorna.

Säger hejdå, dörren stängs, men sitter kvar på mattan en timme till och funderar.

Står i hallen utan kläder medan någon tar på sig skorna, säger hejdå, dörren blir låst,

jag dricker kaffe på balkongen och funderar.

Jag har funderat större delen av mitt liv, men kan inte sätta fingret på vad jag igentligen någonsin har kommit fram till.

Att kyssa dig kändes som att flyga över min uppväxt.

Att ligga med dig kändes som att va klädd i rustning och dräpa drakar.

Att tala med dig kändes som ett parti schack, vilket drag ska jag använda mig av?

• jag är så törstig, kan du hämta ett glas vatten.

Du kommer aldrig ge mig vad jag vill ha, så hur kan du då tro att jag ska stanna?

Jag lurar mig själv när jag leker i din sandlåda, det finns bara plats för en där.

Jag är bara rädd att du till slut ska bli ensam, och bara ha sand mellan fingrarna kvar.

 

Jag önskar dig allt vackert,

Vilka händer jag än låter röra min kropp, kommer aldrig beröra mitt sinne som dina gör.
Du får aldrig någonsin tro att du är vem som helst, du får aldrig tro att jag ångrar dig.
Du är så mycket mer än bara någon , du är någon som är otroligt viktig för mig.

Pojken är en betongblomma ♥
Du är sällsynt och fridlyst i en värld som oftast bara tar,
där plockar du upp mig och ger mig tillbaka.

Tack för vintern, du gjorde den varm.

Dubbel aj.

 

Tacksam för sanningar men dom gör inte mindre ont från dig än från någon annan.

Vad gör man när det vattentäta plåstret trillar av och såret under inte har läkt än?

Tanken var att låta dig sitta på tills jag äntligen kunde sluta vara platt och bli tredimensionell som resten av mänskligheten igen.

Mycket möjligt att jag kräver mer än du har förstånd till att ge.

Blev du resistant mot min hud helt plötsligt?

Vi är idioter båda två, härligt mycket idioter i en värld som är skrämmande snedvriden.

Trodde jag betydde mer än så, vad uppenbart naken och dum jag känner mig nu.

 

Det är lycka att lägga tankar på papper, olycka att man behöver göra det för att må bättre, vilken härlig dubbelmoral du fostrat i din ”empati” för någon du ”tycker om”.

 

Dance with me, into the colors of the dusk.

Blåser ut i rymden som ett nermalet skelett.

I wanna do real bad things to you ( i dubbel bemärkelse )

Du kan ju fundera över vad det betyder när du sitter i taxin påväg hem.

 

Jag är faktiskt ingen trasdocka du kan slänga bort när du lekt färdigt.

 

Tillåter mig själv att vara aningen bitter idag, tillåter mig själv att förstora upp mina känslor till svällande vätebomber.

Världen går inte under, jag gråter mest för att må bättre, du är inte skyldig mig något alls.

Du kommer aldrig ha ansvar för mina känslor, jag skulle aldrig låta dig ha det.

Realiteten är att vi kommer från två olika världar, som krockar likt radiobilar på Gröna Lund.

Lät nog mig själv försvinna lite väl mycket i det där vaccumet vi byggde runt oss i mitt sovrum.

Bubblor spricker, och det får dom göra, jag var bara inte beredd på att höra en sak, och sen bli behandlad på ett annat sätt.

 

Du måste sluta säga att du tycker om mig,att du inte vill sluta träffa mig,att du saknar min kropp,att du aldrig vill såra mig, att jag börjar bli en större del i ditt liv.

You keep thinkin' that you´ll never get burnt.
Ha! I just found me a brand new box of matches – Nancy Sinatra

 

När jag känner mig gammal vill jag dricka av din ungdom.

Sweet twisted sunday, come visit me again,

you make my blood drip louder than the beat of a thousand drums.

Boom boom boom, schhhhhh, prata inte, känn mig istället.

Hand mot hud är allt som spelar någon roll.

 

Slösa inte bort mig, för då kanske jag aldrig vill bli hittad igen.

Jag vill sitta i ditt sinne och se dina tankar bygga slott av glasspinnar.

 

Jag vill trampa sönder dina sandslott och skrika att det ändå inte är någon som vill bo där.

 

Jag vill blåsa bort dina luftslott tills dom hamnar ovanför molnen där jag slipper se dom.

 

Jag vill sätta eld på ditt slott av trä du byggt i din förbannade skog i utmarken.

Vad var det för fel på vår lägenhet? Jag vet att det inte är något slott men det var vårt hem.

Vi byggdes där inne, vi älskade varandra innanför dom fula tapeterna, min mage pirrade till varenda gång du vred om nycklen i låset och steg in på hallmattan.

Vårt samlade skräp blev vänner med varandra i hyllorna och mina böcker saknar ryggarna på dina böcker, mina växter skrattar åt min ensamhet nu, hånar och föraktar mig när jag försöker vattna dom till liv, jag tycks döda allt jag kommer nära.

 

Singel malt älskar med min strupe och våldtar min lever.

Men det är något härligt förtrollande när kroppen blir tuktad av alkohol.

• Du kanske borde dricka lite mindre?

• Du kanske borde sluta bry dig så jävla mycket om vad jag gör.

Du har själv fråntagit dig rätten att ha en åsikt om hur jag lever mitt liv.

Du kallar det ”att bry sig om”, jag kallar det skenhelighet, ska du börja bry dig nu?

Det vore en hel livstid försent isåfall.

 

För övrigt så kräkte jag ut mitt hjärta i vasken igår, sen spolade jag ner det med efterdyningarna av vårt förhållande, det dansade ner i avloppet med kaffesump och brödsmulor.

Där mitt hjärta har suttit vilar nu en ganska vacker tystnad, inget tick tack, inget dunk dunk.

Bara ett ihärdigt surr av vinden när den blåser rakt genom alla mina känslor.

 

Vet inte riktigt när det hände, men en del av dig har krälat in i min ryggrad och fastnat där.

Jag är rädd att kroppen kollapsar om jag sliter ut dig helt.

 

Hela världen badar i plast och fåglarna simmar i olja, snart är vi alla döda iallafall.

Du springer runt där uppe i huvudet och välter alla mina tankar.

Oförskämda barnunge, tur för dig att jag tycker om din närvaro annars hade jag viftat bort dig som en störig fluga.

Drakar måste lära sig att titta till höger och vänster innan dom sprutar eld, annars kan någon komma i deras väg och bli dödligt bränd.

 

Nu hamnade snusen sådär snett att den halkar runt som en spottloska under läppen, förjävligt när det händer, jag skyller allt på Sveriges vidriga kyla, den tar mina fingrar och gör kalla stumpar av rörelseförmågan att sikta rätt.

 

Idag låg vi på soffan och höll om varandra, det kändes bekant men surrealistiskt.

Pratade politik, uppväxt och allmänhetens oförmåga att hjälpa varandra.

Du höll min hand som du brukar, du klagade lite på att jag inte äter ordentligt, gav min rumpa komplimanger tills jag blev generad, sen åt du upp mitt naturgodis utan att blinka.

Vildängel - 97
- När jag var liten, så hade jag en far.
Det kanske låter obetydligt för er men, han tog min kärlek, och märkte det inte.
Nu så får jag en cykel, men inget förlåt.

jag är samhällets dvärg, en känslomässigt stympad individ.
jag är själsligt förkrymt, en dvärg med tankar utan liv.

Vem vill se mina tårar, vem kan se att jag finns.
vem kan känna min smärta, vem vill bli älskad av mig

Vem kan förstå mitt kaos, vem kan se mig här.
vem kan göra mig duglig, när de enda de vill ha är en dvärg.

Diaboliskt ler du när du pratar.

Din röst gör ont i mina öron, Dricker ett glas till för att sluta tänka.

Det hjälper inte.

Dricker två glas till för att kunna somna.

Deckar med kläderna på framför Mad Men.

Drömmer att jag lever på 60-talets Manhattan och snurrar runt med ett glas Dry Martini i handen.

Dvalan blir kortvarig, vaknar med ett ryck och feberhettan springer i blodet.

Döljer min ångest under Duntäcket och sparkar av byxorna.

Duns, Dom hamnar på golvet.

Dårarna i mitt huvud Dansar till takten av tankarnas hysteriska tickande.

Djävulen är full i fan under mitt skinn.

Defensivt försöker jag Dra mig tillbaka till tryggheten.

Dagens positiva energi rinner ut genom mina fingrar och lämnar mig kallsvettig och tom.

Dödar allt jag byggt upp för att överleva.

Defekt som jag är kan jag inte sluta tänka på dig.

Dina händer Driver mig till vansinne, och jag älskar det.

Dom rör allt jag vill känna.

Dom hittar allt jag tycker om.

Du och jag är något sällsamt njutningsfyllt när Dagen blir natt, när natt blir morgon.

Då får Du komma in i mig hur mycket Du vill, Då får du Droga mig med Din kropp.

Dragningskraften till Dig är starkare än mitt förstånd.

Debatterar fram och tillbaka i mitt huvud om jag gör rätt eller fel, eller om jag ens bryr mig.

De facto gör du mig glad, på alla tungomål i världen.

Definierad av mina val så får jag väl låta mig vara vad jag är helt enkelt.

Dödligt förtrollad av din närhet.

Dekorera mig med din kropp är du vänlig, låt mig försvinna under din tyngd.

Dekadens blir Dagens Dårskap när vi sover bort morgonsolen, vill ligga bredvid dig om jag får.

Delikat smakar dina läppar i mitt söndags Delirium, Dom lever mot min hud.

Desarmera mig snälla.

Desperat vill jag ha mer och mer tills jag blir fylld av Dig.

Diagnosen blir utan tvekan fastställd som – överdosering av habegäret efter Dig.

Diagonalt vill jag ha dig i min säng, Där hörn möter hörn tills vi blir en kvadrat.

Disciplinera mig tills jag slutar agera som ett girigt barn, även om du inte är mer än en pojke.

Distansen till verkligheten växer varje gång vi ses.

Distraherad av hur det känns när Du kommer in i mig gör att inget annat spelar någon roll.

Dränerar tankarna från huvudet genom venerna tills blodet blir trögflytande.

Dynamiskt skriker huden när du rör den.

Domesticerad av min egen sexualitet, låter den äga mig just nu, inget annat har ju fungerat.

 

Ett glas singel malt till sen är det dags för sömn.

Han står med sitt huvud i sina händer, är det meningen att jag ska trösta honom?

Utan systrar i mitt liv hade jag gått under i mitt eget förvirrade tillstånd.

Ni är som kompasser i mörkret jag väver runt mig själv.

 

Jag har en kompis som är precis som jag, men helt olik mig.

Jag älskar att vi är samma skrot och korn, lika lappade båda två, någonstans syddes vi ihop och vi kommer alltid vara ett lapptäcke tillsammans.

För på min soffa har vi funnit en fristad där ingen kan röra oss.

Jag älskar dig Linn.

Jag älskar att du förstår mitt kaos, och jag älskar att du gör mitt kaos vackert.

 

Jag har en kompis som är precis som jag, och helt lik mig på alla sätt som är möjligt.

När jag tittar på henne så tittar jag mig i en spegel, vi är både vackra och fula på samma gång.

När tårarna rinner så rinner mascaran, skit i det, vi köper en ny mascara och dricker ett glas rödvin.

När alla säger att vi ska ta det lugnt slår vi bakut och sparkar ännu mer med ärrade lemmar och ärrade hjärtan för det är så vi fungerar, säg vad jag inte borde göra så gör jag det, tusen gånger om.

Jag älskar dig Elsa, för att du är jag.

 

Jag har en kompis som aldrig varit som mig, inte ens i närheten.

Vi är som nord och syd.

Men hennes värme har alltid övermannat min kyla med någon sorts magisk hetta.

Hon smälter något hårt i mitt hjärta och ger mig skratt när ordet lycka känns vulgärt i min mun.

Vilken botten jag än stått på, vilken mur jag än byggt kan själva tanken på hennes röst dra mig till verkligheten och ge mig den trygghet jag alltid suktat efter.

Jag vet i min ryggrad att hon alltid kommer vara där för mig, när som helst, vad som än händer.

Jag älskar dig Angelica, min kärlek till dig föddes för 19 år sen, den föddes ur den enkla sanningen att du alltid har älskat mig också,vi har sett det trasiga och det vackra tillsammans.

Jag vet hur det känns när dina fingrar torkar mina tårar och tvärtom.

Utan dig hade jag varit halv, eller ingenting.

 

Jag är helt enkelt tacksam, dessa tre är toppen på mitt isberg, men jag är större än mount everest, vilket berättar för mig hur fruktansvärt många underbara vänner jag har.

Ni är guld värda allihop, och jag är inget utan er.

Det gör så ont i min kropp att jag inte vet vart det gör mest ont, i själen kanske.

 

Låt mig känna stenarna under mina fötter när jag vänder och går mot ett annat håll än ditt.

Låt mig höra hur stenarna faller från dina händer när du släpper taget.

Låt mig gå nu, stenarna du kastar kommer ändå aldrig nå min rygg.

 

I'm down, down, down.

Så mycket längre ner än du är villig att böja dina knän.

Tro på vad du ser, dina ögon vet mer.

Det kanske gör ont, men det är tyvärr så det funkar.

 

Du släppte taget på min hand och blev förvånad när jag sa att du inte höll den längre.

Så lätt var det att lämna mig i korsningen, strunt samma att alla lampor blinkar grönt och att jag numera är färgad av bildäck, och platt som nylagd asfalt.

 

Rödvinslyrik, som du tillhör mig, som jag älskar dig.

Det strukturerade kaoset rider mig inatt, kan inte påstå att jag någonsin ogillat när det hälsar på.

 

Låt mig bara vara lugn.

Låt mig bara vara lagom mycket skadad och förvirrad.

Låt mig vara det där svarta hålet du vill drunkna i, låt dina fötter fastna i min kvicksand.

Du vet att du vill.

 

I'm down, down, down.

Varför tittar du bara på mig? Plocka upp mig istället.

Jag försöker vara tillgänglig när det krävs av mig,

 

Du rör mig när jag har ont, jag vet att jag tillåter dig men det förändrar inget.

Du kanske bara råkar vara den jag pekade ut i en mängd av människor, slumpen lät dig sova i min säng och jag lät dig göra mig nöjd.

Jag låter dig spela rollen min imaginära teater behöver mitt i sorgen.

Jag kan vara henne, och du kan vara honom, Tillsammans kan vi vara dom.

Det behöver inte nödvändigtvis betyda att vi existerar på riktigt.

Eller att vi ens är något annat än påhittat när realiteten väcker oss på morgonen.

Vi kan sova bort söndagen och glömma att måndagen föder nya funderingar.

Benen darrar lika okontrollerat som tankarna skriker, ge mig mer, jag behöver alltid mer.

Det är något med dig som gör mig fullkomligt nöjd, därför kräver min kropp allt jag kan få tills vi stupar och jag blir äntligen så tom på känslor att sömnen kommer naturligt.

Det är därför jag tycker så mycket om dig, på grund av vad du ger mig, du skänker mig sömn.

 

Det bästa som hänt Sverige är den sexuella frigörelsen.

Vad vore vi utan den.

 

Det är något med din röst som lockar fram all djävulskap jag trodde försvunnit.

Det är något med dina händer som lockar fram all njutning jag hade glömt bort.

 

Om jag var ett papper igår, så är jag en tung sten idag.

 

Min absoluta favorit bok när jag växte upp var ”prinsessa söker drake”.

En obstinat mörkhårig hona som vägrar bli som alla andra, åt helvete med prinsen, åt helvete med allt en kvinna förväntas vara, åt helvete med vett och etikett, jag ska lära mig trolla!

Prinsessan Cimorene gav mig hopp om att jag en dag också skulle vara sådär självständig, fräsa, skrika och vråla – Åt helvete med allt!

Jag behöver ingen prins som lovar mig guld och gröna skogar, jag behöver bara en drake som gör mig glad, en drake som vill ut på äventyr då och då.

 

En dvärg blir väldigt lätt liten och ensam på jorden,

Då behöver hon en Drake ♥